Igår avslutades s-kongressen i Göteborg. I relativt stor öppenhet har vi alla kunnat följa de processer som lett fram till beslut om ställningstaganden i för partiet svåra frågor. Partiledningen har gång på gång förklarat sig som vinnare, efter att ha uppnått den godtagbara kompromissen.

Jag har inga synpunkter på besluten eller s framtida politik, men jag kan inte låta bli att fundera över vad processerna säger om det ledarskap som utövas.

Den modell för ledarskap som de flesta i Sverige bekänner sig till innebär delaktighet och inflytande för medarbetarna, fokus på utveckling snarare än styrning och ett stort utrymme för individen. Utanför Sverige upplever många att vi reducerat chefens roll till att bli en samordnare utan tydliga mandat.

Min egen chefskarriär har skett helt i ljuset av det ledarskap jag beskrivit ovan. Jag tror verkligen på fullt allvar att man når ett bättre resultat med fler personer delaktiga. Men på senare tid har jag börjat oroa mig för att det ställs i motsättning till att chefen också måste vara engagerad, drivande och framförallt vilja något själv!

På s-kongressen tycker jag att vi ser chefen reducerad till förhandlare.

Chefer måste kunna lyssna, väga in och kompromissa. Men de måste också kunna ta strid för det som de ser som den bästa vägen och våga använda sina mandat för att genomdriva det som man tror på. En bra chef måste ha mod att  vara öppen och att lyssna – men också mod att stå upp för sin egen övertygelse.

Det svenska ledarskapet tjänar oss bra, och har goda förutsättningar för framtiden.  Men vi får inte låta delaktigheten utvecklas på bekostnad av tydlighet och engagemang hos de som vill ta på sig ett chefsuppdrag. Starka chefer och kompetenta medarbetare är inte en motsats utan varandras förutsättning.

Just hemkommen till Sverige efter möte med Confédération Européenne des Cadres -Europas chefsorganisation – läser jag ett helt uppslag i dagens SvD om kvinnors ställning på den svenska arbetsmarknaden. Huvudrubriken är ”Kvinnors kompetens syns inte”. Utgångspunkten är Allbrightrapporten som kom i veckan och som än en gång belyser det sorgliga tillståndet i Sverige att vi fortfarande slösar bort ofattbara mängder mänskliga resurser genom att tillåta att fördomar och vanföreställningar att styra rekrytering till chefspositioner och styrelser.

För mig känns det extra konstigt, efter att i flera dagar ha umgåtts med chefer från Italien, Spanien och Tyskland, länder som vi uppfattar som väsentligt mer konservativa i jämställdhetsfrågor. Men där finns antingen lagstiftning på plats, eller aktiva diskussioner om styrelsekvotering. Medan vi i Sverige duckar för frågan, eller som en av de intervjuade i SvD säger ” Det är en stor attitydförändring som måste till, inte kvotering”. Men man missar poängen. Kvotering är just en väg till att snabba på attitydförändringen, genom att  enkelt visa att kompetensen inte sitter i könet!

Uppenbarligen har många i Sverige mer tålamod än jag har. För jag tycker inte att det är ok att vi ska vänta i all evighet på att det ska gå upp en talgdank hos ägare, företagsledare och politiker, att välutbildade och meriterade kvinnor kanske skulle kunna göra nytta i näringsliv och offentlig sektor. Medan andra länder i Europa springer förbi oss och blir mer konkurrenskraftiga.

Det man diskuterar just nu i Europa är hur man kan öka tillgången på ”high skilled labour”, det vill säga personer som också kan tänkas ta chefsjobb. Det mest uppenbara är reserven av ”welleducated housewifes” som finns i de flesta europeeiska länder. I Sverige ser det annorlunda ut, men vi använder inte längre det försprång vi en gång haft genom att män och kvinnors förvärvsfrekvens blivit alltmer lika. Vi har tillåtit utvecklingen att stanna upp och accepterar att kompetenta och engagerade kvinnor ställs utanför ledningsgrupper och styrelserum.

Det var längesedan Sverige var Europas mest framgångsrika land, och tyvärr känns det som att vår egen inskränkthet och någras maktbegär kommer hindra oss från att återta den platsen på mycket lång tid.

Varför är lön en så viktig chefsfråga? Vore det inte skönt för chefer att slippa sätta lön på sina medarbetare, de har ju så mycket annat att pyssla med?

På Ledarna har vi i tjugo år drivit frågan om att chefers lön ska sättas utifrån individuell prestation och spegla deras bidrag till företagets utveckling och resultat. Men många chefer som ringer till oss vill inte prata om sin egen lön, utan är frustrerade över dålig lönebildning för sina medarbetare. Kollektivavtal med generella löneökningar som gör det omöjligt att belöna särskilt goda prestationer, omöjlig arbetsbörda – vem klarar av att ha bra lönesamtal med 52 medarbetare? – eller så känner de sig helt enkelt själva okunniga och osäkra i rollen som lönesättare.

Men man ringer till oss eftersom man samtidigt känner sig övertygad om att en bra löneprocess är en av nycklarna till framgångrika verksamheter.

Genom att tillsammans med sin egen arbetsgrupp diskutera verksamhetens innehåll, fastställa mål och kriterier  som ska gälla vid lönesättningen skapar man en kraft i ledarskapet som inte kan ersättas av något annat. Man får en äkta delaktighet och medarbetarna kan ta kontrollen över sin eget bidrag och sin egen löneutveckling.

Många arbetsgivare älskar att säga att lönen inte är allt. Det stämmer att inte bara kronor styr människans engagemang på jobbet. Men löneprocessen handlar inte bara om pengar, den handlar om återkoppling på utfört arbete, om att bygga förtroende och skapa arbetsglädje.

Idag fungerar inte den individuella lönebildningen i Sverige. Ledarnas lönekarriärbarometer är ett tydligt tecken på det. I en debattartikel i gårdagens SvD beskriver vi problemen och vad som behöver göras.

Sveriges chefer och medarbetare har rätt att få en lönebildning som fungerar!

EU har i år fokus på den åldrande befolkningen och behovet av att få fler som vill jobba längre. Den viktigaste frågan är att motivera människor med kunskap och erfarenhet att inte bara dra, utan stanna kvar och lämna över till nästa generation.

Det kan kännas som en paradox, när den svenska diskussionen rör sig med termer som massarbetslöshet och en förlorad generation, men faktum är att Europa förutspår en dramatisk nedgång med nära femtio miljoner människor i den totalt tillgängliga arbetskraften år 2050 samtidigt som ytterligare 16 miljoner kommer behövas i högkvalificerade jobb.

Samtidigt slänger vi, i alla länder utan undantag, bort en stor del av den välutbildade och kompetenta arbetskraften bara för att de är kvinnor. 

Många länder har dåligt utbyggd barnomsorg och klent stöd till föräldrar som gör det omöjligt för båda två att arbeta. Kvnnorna har då två val: antingen stannar man hemma med barnen och ger upp sin karriär, eller så låter man bli att föda barn. I båda fallen bidrar man  till den minskande arbetskraftstillgången.

Men även i länder med bra barnomsorg och en (ganska) jämställd föräldralagstiftning hindras kvinnor från att utveckla sin fulla kapacitet i yrkeslivet. Det yttersta tecknet i Sverige på detta är kvinnorepresentationen i bolagsstyrelserna, som från att ha stått stilla under många år nu t.o.m. krymper. Det är en kraftfull signal till Sveriges kvinnor att det inte lönar sig att satsa, för när det verkligen gäller räknas du inte i alla fall! Då är det grabbarna som ska fram.

Europa har en hård kamp framför sig att komma till rätta med ekonomi och sviktande produktivitet. I förhållande till övriga världen har vi en liten och krympande befolkning och många företag kommer få svårt att klara sin verksamhet på grund av brist på kompetent arbetskraft.

I Sverige har vi alla möjligheter att agera för att få både män och kvinnor att fullt satsa på jobbet. Det som krävs nu är att regeringen sätter ner foten och inför kvotering till bolagsstyrelserna. Dagens siffror visar med plågsam tydlighet att det är enda vägen.

Än en gång granskas avtalen för höga chefer i Västra Götalandsregionen. Med förtrytsam röst rapporterar lokala medier att det minnsann fortfarande finns höga chefer som har ”fallskärmar” trots att man vid en tidigare översyn sagt sig vilja ta bort dem. Den som nu är ansvarig för frågan säger att man på nytt ska titta på det och ”snäva in” kretsen för de som ska få avgångsverderlag.

Eller ska vi kalla det vid dess rätta namn och säga att det man vill reglera är uppsägningstiden?

För alla anställda har i sina avtal uppsägningstiden reglerad. Vid gemensamt accepterade skäl som arbetsbrist kan den för många vara relativt kort, men om det handlar om personliga skäl, dvs att man inte passar för jobbet längre, så rör det sig om betydande summor, ofta mellan 12-24 månader. Av egen erfarenhet vet jag att detta kan gälla för medarbetare på alla nivåer.

Och det är just det som vi pratar om i fallet med förvaltningscheferna. Arbetsgivaren, politikerna, vill kunna göra sig av med en chef som man inte längre tycker klarar sitt jobb så som förväntas. Eller för att man inte gillar henne. Eller för att man vill ha någon att skylla på. Kort sagt, man vill kunna avsluta en anställning utan att egentligen behöva uppge skälen.

Fair enough. På denna nivån vet man att det är spelreglerna som gäller. Det är exakt motsvarande situation i näringslivet, där en VD som inte kommer överens med styrelsen kan få lämna jobbet samma dag. Men skillnaden är att i näringslivet vet man att otrygg anställning har ett pris och det är inget man tjafsarom.

De senaste åren har vi sett alltfler höga chefer i offentlig tjänst som på ett bryskt – och många gånger offentligt – sätt fått lämna jobbet. Därvidlag har anställningsvillkoren för toppnivåerna inom offentlig och privat verksamhet närmat sig varandra. Men när det gäller att se att det finns en kostnad förknippat med bekvämligheten då fegar politikerna.

Med rätta ställs det stora krav på våra toppchefer. Jag ser inget problem med att man får gå om man inte klarar jobbet. Men man kan inte kräva att få avskeda chefer utan att ange skäl och samtidigt klara sig undan med tre månads uppsägningstid.

Gilla läget Västra Götaland, man kan inte både äta kakan och ha den kvar!

Just nu diskuteras det chefslöner runt om i landet. Alltifrån DNs upprörda konstaterande att toppcheferna i Sveriges stora bolag har haft en minst sagt god löneutveckling den senaste tiden till Ledarnas mer nyktra konstaterande att medianlönen för Sveriges halva miljonen chefer faktiskt inte är mer än 38.000. En helt ok lön, tycker kanske några, men då ska man komma ihåg att medianlönen innebär att hälften av cheferna tjänar under 38.000. Många av cheferna i låglönebranscher har löner runt 25.000, trots ett stort personal- och verksamhetsansvar.

Men vad är då rätt lön för en chef? På den frågan brukar jag göra det lätt för mig: Det är när chefen är nöjd!

Är man då någonsin nöjd? Vill inte alla bara ha mer?

Nej enligt min erfarenhet är de flesta nöjda med sin lön när man har fått en bra förklaring till den. När man upplever att den stämmer med marknadsläget, företagets betalningsförmåga och lönestruktur, men framförallt att man fått lön som ett kvitto på sin egen insats .

De chefer – och medarbetare – som får en lön som kopplas till prestation, kompetens och engagemang kommer vara nöjda. Om man dessutom får veta hur man kan påverka sin egen lön finns det goda chanser att man stannar kvar och utvecklas i företaget.

Rätt lön för chefen har väldigt lite att göra med procentsatser och lönenivåer. Rätt lön handlar om att man värdesätts i sitt uppdrag som chef och ledare och att man får en tydlig koppling till vad man förväntas åstadkomma. I det avseendet finns det ingen skillnad mellan städchefen i kommunen och VDn på Huskvarna.

”Kvoteringslag behövs inte” säger Annie Lööf och ler nöjt bakom sitt skrivbord i dagens DN. Nej, för regeringens satsning på att utbilda redan kompetenta kvinnor till styrelseuppdrag har nämligen gett så utmärkt resultat, konstaterar ministern.

Lite längre ner i artikeln tvingas hon medge att 40% av börsbolagen saknar   kvinnor i styrelsen och att hon faktiskt är ”oerhört bekymrad” över detta kompetensslöseri.

Vad Annie Lööf inte med ett ord nämner, är att det riktigt stora problemet är den skriande brist på jämställdhet som finns bland Sveriges chefer. Där mindre än 30% av alla chefer i privat näringsliv är kvinnor och där VD i börsbolagen som är kvinnor kan räknas på ena handens fingrar. Där kan vi tala om resursslöseri som  en minister med ansvar för näringslivsutveckling  borde oroa sig för!

Att kvotering inte bara rättställer den akuta kompetensbristen inom företagens styrelser, utan också skapar förebilder som kan få unga kvinnor att faktiskt vilja satsa på en chefskarriär hela vägen,  är inget som påverkar alliansens politiker. I en artikel i gårdagens Expressen påpekar Penilla Gunther att alliansen satsat 1,6 miljarder på jämställdhetsarbete. Till vilken nytta undrar man?

För faktum kvarstår: Så länge inte politiken markerar att budskapet om jämställdhet och mångfald även gäller ledning och styrning av Sveriges företag, kommer slentrian och gubbighet att regera i svenska styrelserum.

IT-branschens arbetsgivarorganisation tar idag sina medlemsföretag i örat i Computer Sweden i en artikel signerad förbundsdirektör Ann-Marie Fransson. Hur kan det vara så, att man säger sig inte kunna påverka den skriande bristen på jämställdhet i företagens ledningar i en bransch som är mästare på att jobba med planer och strukturer, sätta mål och följa upp?

 Branschen har få kvinnor som chefer, bara 29% av mellancheferna, men ännu värre är att företagets högsta chef bara i drygt 7% är en kvinna. Och detta, säger Ann-Marie Fransson, handlar inte bara om rättvisa utan om affärer:  -Låt oss i branschen ta för oss ordentligt av denna möjlighet till nya affärer och ökad konkurrenskraft.

Det allvarligaste i sammanhanget är att IT-branschen i så hög grad är en framtidsbransch där behovet av att locka de skarpaste cheferna och medarbetarna kommer vara helt utslagsgivande för internationell konkurrenskraft och överlevnad. Om då denna nya bransch, genom slentrian eller ovilja, hamnar i samma gamla gubbfälla  som resten av svensk industri så ligger vi illa till.

Jag hoppas att företagen lyssnar på sin kloka förbundsdirektör och tar hennes utmaning på allvar. Sätt ett mål för jämställdhet i företagens ledning och se till att nå det!

Nedläggningen av Astra Zenecas forskningsavdelning är ett svårt slag för Södertälje, för Stockholmsregionen men också för utvecklingen av Sverige som konkurrenskraftig kunskapsnation.Den typen av verksamhet som bedrevs på Astra Zeneca, forskning och innovation i branschens framkant, är det som av nästan samstämmiga politiker i alla läger utmålas som vägen framåt för nationen. Men bilden målas tyvärr än så länge med vattenfärger.

Det finns flera pusselbitar som saknas för att det ska bli verklighet, och vi som en liten, glest befolkad nation ska kunna ta den position som vi vill ha. I dagens DN uttrycker man på ledarsidan sin frustration över att vi vi har långt kvar till att göra verklighet av visionen. 

Satsning på forskning och utveckling måste bli verklighet och inte bara ord. Universitet och högskolor måste utvecklas från att vara syselsättningsprojekt utspridda över mellanstora svenska städer till att bli spännande och attraktiva utbildningsplatser med en storlek som kan locka även andra länders forskare hit.

Men även arbetsmarknaden måste moderniseras i snabbare takt. Hur ska vi kunna ta till vara kunskap när det mest grundläggande systemet, lön, inte premierar anställdas prestationer? Och chefer inte tillåts belöna duktiga medarbetare?

 En lönebildningsmodell med tjocka rötter i 70- och 80-tal ger inte Sverige de bästa förutsättningarna att vara en konkurrenskraftig arbetsmarknad eller företag konkurrenskraft för att  klara av en hårdnande internationell konkurrens.

Alla företagsnedläggningar är svåra och sorgliga ur individens perspektiv. Men de som drabbar vår gemensamma framtid är skrämmande ur ett nationellt perspektiv och borde stämma såväl politiker som arbetsmarknadens parter till eftertanke.

 ”Fackförbunden måste skapa förutsättningar för cheferna att sätta rätt lön, att hjälpa dem att göra ett bättre jobb med lönesättningen helt enkelt. Och då gäller det för de fackliga organisationerna att vara tydliga i sin kommunikation, enligt Göran Arrius. – Vi måste vara tydliga med att den som är bättre på sitt jobb också ska tjäna mer. Lönespridning leder till att det blir en större kaka för alla att dela på.”

Orden yttrades vid ett seminarium om lönespridning som SACO genomförde på fredagen. Fler kloka ord finns att läsa i ett referat av programmet på SACOs web.

Det finns en lönedebatt som blossar upp med jämna mellanrum som handlar om att det måste löna sig att utbilda sig. Man lyfter fram trista exempel på hur grupper med femårig universitetsutbildning tjänar mindre än yrkesarbetare inom industrin och slutsatsen blir ofta att man måste tvinga arbetsgivarna att höja lönen för hela grupper, eller med andra ord ”rättställa lönestrukturen”. Vilket alla inser är helt hopplöst.

Den väg som SACO visar på handlar istället om människors möjlighet att göra lönekarriär. Att med plattform i en bra utbildning själv kunna påverka sin lön genom engagemang på jobbet, förkovran och att byta jobb. Kort sagt: höja sin lön genom att prestera mer. För att detta ska fungera behövs kunniga chefer, en bra löneprocess och kollektivavtal som fullt ut medger en  individuell, lokal lönesättning. 

En bra lönespridning ökar inte klyftorna i samhället men den gör människor mer motiverade att anstränga sig på jobbet, cheferna bättre i sitt ledarskap och företagen mer konkurrenskraftiga!