Den stora snackisen i veckan bland oss som jobbar med ledarskapsutveckling har varit Maciej Zarembas reportage i DN Kultur från i söndags. Jag har läst texten både en och två gånger och försökt förstå, vad är det han menar egentligen? Vad är det han vill förändra? Vilken sorts ledarskap är det han efterlyser?

Till skillnad från Johan Bertlett som jag bloggade om i förra veckan anser han att det är cheferna som ska vara kulturbärare i organisationen. Han vill att chefer ska vara tydliga och ta sin roll med mer auktoritet och han vill att chefer ska åka mer på kurs och gärna utmana sina egna föreställningar om sig själva i världen med hjälp av kultur. Så långt är jag med även om jag inte nödvändigtvis håller med.

Men det här med att svenska chefer har ”dåligt rykte i världen” är ”usla” och löser problem genom att köpa massagestolar känns mest som att Zaremba lider av ett svårartat chefsförakt. Och har ett problematiskt förhållande till auktoriteter.

Hur hade det varit om han bara gått rakt på och beskrivit det fascinerande forskningsprojekt som Julia Romanowska genomfört utan att först vältra sig i sina egna åsikter om hur hopplösa chefer i allmänhet och svenska chefer i synnerhet är.

Var åttonde anställd i Sverige är chef. Det är Ledarnas egna siffror som Zaremba använder i reportaget. Vad är det för ledarskap vi vill att dessa 500 000 chefer ska utöva?

När jag frågar de chefer som jag träffar om de i organisationen har en samsyn kring vad ledarskap ska vara i just deras organisation för att lösa just deras huvuduppgift så svarar de allra flesta nej. Hur ska vi kunna utveckla chefer om vi inte ens har en susning om åt vilket håll vi vill att de ska utvecklas?

Det här är en minst sagt oroväckande tendens och något som varje organisation måste ta ansvar för att söka klarhet i. Tycker det låter som en lysande idé att göra det med hjälp av Kafka, eller Jelinek. Men snälla Zaremba, skippa chefsföraktet.

Olof Faxander, vd på SSAB har fått priset Årets ledare 2010 av Affärsvärlden. Olof Faxander gillar facket. Det gör jag också.

Självklart kanske, annars vore jag på fel plats som ordförande i Ledarna.

Men jag gillar facket även ur samma perspektiv som Olof Faxander, som tycker att en aktiv dialog och bra konsultationer med personalens representanter ger ett mervärde till företaget. Några  av mina bästa lärdomar som chef har jag fått i tuffa samtal med fackliga företrädare på Kommunal, som var det fackförbund där de flesta av mina medarbetare var organiserade. Ett slags omvända utvecklingssamtal, där företrädaren mellan fyra ögon, och i bästa välmening, fick mig att förstå den andra sidan av saken. I ungdomlig entusiasm och med starkt fokus på mål och resultat är det lätt att gå vilse som chef och inte förstå vilka känslor som makten väcker.

Genom en respektfull och bra dialog med facket visar du som chef på alla nivåer tilltro till dina medarbetares kunskap, vilja och förmåga att bidra till företagets utveckling. Det innebär inte att du abdikerar från ledarskapet, bra samtal förutsätter tydliga roller och en chef som är trygg i sig själv.

Olof Faxander är en värdig vinnare av sitt fina pris och juryn är att gratulera till ett bra val!

Ett arbetsplats som präglas av strävan efter homogenitet och likriktning blir instängd, kvävande och destruktiv. En arbetsplats som bejakar mångfald blir kreativ, innovativ och berikande för alla som arbetar där.

Chefen är den som sätter tonen. Genom att se individen och inte fastna i yttre attribut, vare sig det är funktionshinder, hudfärg eller sexuell läggning, kan chefen samla de bästa medarbetarna. Genom att vara tydlig med värderingar och förhållningssätt kan man skapa ett tolerant och öppet klimat på arbetsplatsen där allas kompetens och engagemang tas tillvara.

Sverige är ett litet land. 99,85% av världens befolkning är inte svenskar. Vi har fantastiskt mycket att vara stolta och glada för men vi har inte ensamma svaret på alla frågor och lösningen på alla problem. Mycket snart kommer vi att drabbas av en brist på arbetskraft av alla kategorier. Då avgörs vår framtid och vår konkurrenskraft av vår förmåga att välkomna fler människor i arbetslivet och inte stirra oss blinda på härkomst eller andra yttre faktorer.

I en tid då mörka krafter verkar i Europa och skuggan av dem faller över Sverige kan chefer göra skillnad. Ett ledarskap som präglas av delaktighet och dialog som innebär att potentialen hos varje medarbetare tas till vara, är ett ledarskap som välkomnar alla människor som har en ärlig önskan att bidra. Arbetslivet är den viktigaste arenan för integration och chefen är den viktigaste resursen.

Vi kan välja om vi vill utveckla Sverige till en instängd provins i norra Europa som begråter sina fornstora dagar i bitterhet och grämelse eller om vi även i fortsättningen vill vara en del av ett mångkulturellt öppet samhälle med arbetsplatser som bejakar individuella skillnader och mångfald. I det valet kan chefer göra skillnad!

Läste på Ledarnas facebook-sida http://www.facebook.com/Ledarna att 8 av 10 anställda uppger att främsta skälet till att de vill byta jobb är en dålig chef.  Det visar onekligen på hur oerhört betydelsefull rollen som chef är.  Goda chefer och ledare är en konkurrensfördel för företag och förvaltningar som vill behålla och rekrytera de främsta talangerna.  Vi på Ledarna brukar ofta framhålla hur viktigt det är att inte bara söka jobb, utan också söka rätt chef.

Men den som upplevs som en dålig chef för mig, kanske är helt rätt för dig? Vi har alla olika förväntningar på och behov av vår närmaste chef.  Så varför inte leka med idén en stund, att du som anställd själv väljer vilken av cheferna du vill tillhöra på jobbet.

Du gillar ditt jobb och tror på den verksamhet som bedrivs, men saknar egenskaper hos din nuvarande chef som är viktiga för just dig för att göra, inte bara ett bra jobb, utan en suverän insats. Du vet att den typ av chef som du behöver finns inom räckhåll i en annan del av verksamheten.  Vore det då möjligt att helt enkelt byta chef, men behålla sina arbetsuppgifter?

Spännande tanke, eller hur? Kanske invänder du att några chefer skulle ha en kö av anställda, medan andra helt sakna medarbetare? Eller hur sjutton ska cheferna kunna samordna verksamheten när anställda med liknande uppgifter är utspridda i olika delar i organisationen?

Hmmm… Jag säger som en välkänd Sundbybergsprofil: - Tänkte inte på det!

I går kväll gick jag hem genom stan vid sjutiden. Det hade blivit nästan mörkt när jag passerade ett upplyst fönster i bottenvåningen av vad som såg ut att vara en kontorsfastighet. Där satt en grupp människor runt ett bord, kaffekoppar , pennor och paper framför sig och en whiteboard i ena hörnet. Jag kunde inte låta bli att stanna till och kunde då se att det pågick ett personalmöte, med verksamhetsplanering på programmet. Diskussionen såg ut att vara livlig, man gestikulerade och skrattade.
Det slog mig hur typiskt denna scen är för vårt arbetsliv och för det svenska ledarskapet. Så sitter grupper över hela landet tillsammans med sin chef, på förskolor och annonsbyråer, på vårdavdelningar och tidningsredaktioner.

Som chef kunde jag ibland bli irriterad på att allt skulle förankras och processas, vi är många otåliga som valt chefsyrket! Men nu i efterhand ser jag kraften i dessa möten, där medarbetare satsar sitt engagemang och sin kunskap för att göra sitt yttersta för verksamheten. Det gör mig stolt över det svenska ledarskapet, så långt ifrån ”peka med hela handen” och ordergivning.

Annika Elias
Ordförande i Ledarna

Hur skapas en stark och varaktig arbetsplatskultur som främjar och underlättar för chefen att förmedla företagets eller förvaltningens mål? Och dessutom får de enskilda medarbetarna att känna en äkta delaktighet i enhetens resultat?

Det finns många redskap i chefens verktygslåda men inget så effektivt och uthålligt som det goda samtalet.För att utbyta information är snabba tekniska lösningar med hög tillgänglighet självklara. Men för att fördjupa och utveckla tankar och komplexa resonemang måste det till ett fysiskt möte och tid som reserveras för detta.

Arbetsplatsträffar -som alltför ofta används till att hantera irritationsmoment kring småsaker – kan göras om till att bli riktiga, värdefulla samtal.Risker och möjligheter i verksamheten fångas bäst upp i en trygg och fokuserad grupp som är van att diskutera sitt arbete ur ett helhetsperspektiv och med utblick mot omvärlden.

Kan du skapa utrymme för en långsiktig dialog mellan medarbetarna och dig själv kommer du som chef kunna vara trygg i att ni inte går vilse i de värderingar som leder er till framgång.

Annika Elias
Ordförande i Ledarna