Inlägg

Den svenska partsmodellen levererar när omvärlden förändras

Förändring är det enda verkligt bestående. Att omvärlden snabbt kan förändras har vi verkligen fått erfara de senaste åren. Vid sidan av de snabba kasten till följd av pandemi och en allt oroligare omvärld sker också de mer långsamma rörelserna. Inte minst klimatförändringen och att vi lever längre och blir allt äldre, påverkar samhället i grunden och kräver omställning och anpassning i såväl stort som smått. Under de senaste veckorna har parterna på svensk arbetsmarknad visat förhandlingsmodellen fungerar för att möta förändrade förutsättningar.

  • Den 22 juni antog parterna ett nytt huvudavtal som grundar sig på Trygghetsöverenskommelsen. Det är ett historiskt avtal som lägger grunden för ett nytt system för omställning och kompetensutveckling. I en värld som förändras i allt snabbare takt ligger tryggheten inte främst i en fast anställning utan i individens möjlighet att hitta ett nytt jobb som motsvarar hens kompetens. Nu har parterna förhandlat och lagt grunden, nu behöver vi ta detta vidare så att tankarna och intentionerna blir verklighet.
  • Nu är även förbunden inom OFR på det statliga området och Arbetsgivarverket överens om hur Trygghetsöverenskommelsen ska utformas inom staten. Uppgörelsen innebär att anställda i statlig sektor får likvärdiga möjligheter för studier som tidigare avtalats i privat sektor, att anställningstryggheten i LAS anpassas efter förhållanden i staten, samt att möjligheterna att visstidsanställa begränsas. Det är bra för svensk arbetsmarknad att alla sektorer, privat, kommuner, regioner samt staten, omfattas av liknande regelverk.
  • PTK och Svenskt Näringsliv har enats om ett nytt ITP-avtal. Det nya avtalet innebär att den som omfattas av ITP1 kommer att tjäna in tjänstepension upp till 66 år. Rätten att få ITP:s sjukpension höjs också till 66 års ålder – för alla som har ITP 1 eller 2. Många chefer både vill och kan arbeta längre och ett förlängt arbetsliv och högre pensionsålder är positivt för pensionssystemets långsiktiga hållbarhet, för chefsförsörjningen samt för organisationers och chefers utveckling. Det nya avtalet går i linje med höjningarna av åldersgränserna i den allmänna pensionen och de omkringliggande trygghetssystemen såsom sjukförsäkringen, som införs den 1 januari 2023.

Det är uppenbart att den svenska partsmodellen förmår att leverera och svara upp mot en föränderlig omvärld. Det är en modell värd att värna och utveckla.

Nästa vecka är det Almedalsveckan. Vi på Ledarna kommer att närvara och genomföra två seminarier varav det ena arrangeras tillsammans med Almega och Fossilfritt Sverige och handlar om just trygghetsöverenskommelsens betydelse för omställningen. Att ha möjlighet till omställning och kompetensutveckling mitt i livet kommer att vara än viktigare på framtidens arbetsmarknad. Nu är det viktigt att vi aktivt jobbar med att förverkliga avtalet. Ledarna kommer bevaka och driva på för att det ska finnas relevanta utbildningar för chefer som bygger på deras behov av förstärkt kompetens och möjlighet att ta nästa jobb.

 

 

Svenska arbetsmarknadsmodellen lever!

Låt oss backa bandet innan vi tar oss an gårdagens viktigaste händelse på den svenska arbetsmarknaden.

För lite mer än ett år sedan reflekterade Andreas Miller förbundsordförande för Ledarna kring de strandade förhandlingarna mellan PTK, LO och Svenskt Näringsliv gällande trygghet, omställning och anställningsskydd.

”Viljan att träffa ett avtal har varit stort hos alla parter. Viljan räckte dock inte hela vägen vilket jag beklagar. Förändringar genom kollektivavtal är det enda långsiktigt hållbara alternativet för att utveckla flexibiliteten och anställningstryggheten på alla delar av arbetsmarknaden”

Alla inblandade parter kände en besvikelse och en oro för att det grundläggande fundamentet, tilliten mellan parterna, till modellens fortlevnad hade skakats om för kraftigt. Legitimiteten till modellens ram- och regelverk samt kopplingarna till de sociala trygghetssystemen och andra delar av välfärdspaketet ifrågasattes eftersom parterna inte hade lyckats komma överens.

Vi vet idag att det endast tog några veckor till av förhandlingar innan den historiska överenskommelsen mellan PTK och Svenskt Näringsliv kom till stånd. Den stora övertygelsen från oss och resten av PTK förbunden i att villkoren behöver förändras och utvecklas för att möta dagens och morgondagens behov på svensk arbetsmarknad skapade ett momentum till att komma överens med Svenskt Näringsliv.

Nu ett år senare har LO kommit till samma insikt. LO:s styrelse har tagit ett beslut som innebär att de har för avsikt att ingå i ett likalydande huvudavtal med Svenskt Näringsliv som PTK har gjort. Detta meddelade parterna vid pressträffen i förmiddags. En av de bärande punkterna för en överenskommelse var omställningspaketet. Susanna Gideonsson, LO:s ordförande, underströk på pressträffen att de jobb som finns på arbetsmarknaden förändras i rasande takt och att upprätthålla anställningsbarheten är viktigt för våra förbundsmedlemmar.

Mattias Dahl, vice VD Svenskt Näringsliv, tryckte på nyttan av att komma överens. ”För den svenska modellen är det viktigt att vi kommer överens.” ”Det är viktigt att vi har med alla de tre bärande delarna på den privata arbetsmarknaden det vill säga arbetare, tjänstemän och näringslivet. Vi flyttar fram positionerna både för näringsliv och anställda.”

Det som båda parter lyfter fram är betydelsefulla aspekter för en väl fungerande arbetsmarknad och ett livskraftigt näringsliv. Dessa aspekter är grundläggande och tungt vägande drivkrafter även för vårt förbund i arbetet med att förbättra flexibilitet och anställningstrygghet på arbetsmarknaden.

Som Sveriges chefsorganisation står Ledarna upp för den svenska modellen. Vi verkar för att parterna ska mötas i dialog och samarbeta för att värna och förstärka partsmodellen, så att den fortsätter utvecklas i takt med arbetsmarknaden och samhället i stort.

Gårdagens överenskommelse stärker tilliten till och legitimiteteten för den svenska modellen!

Läs mer här:

 

Kunskapsbrist hotar svenska modellen

I ett seminarium anordnat av Saco i veckan debatterade arbetsmarknadens parter och mediebranschen om vems fel det var att kunskapen om och intresset för arbetsmarknadsfrågorna har blivit så låg. Utgångspunkten var ett kapitel i Institutet för mediestudiers årsbok där arbetslivsjournalisten Anna Danielsson Öberg analyserar tillståndet i den svenska arbetsmarknadsbevakningen. Och hon tycker att den har minskat rejält. Den ekonomiska bevakningen handlar i dag om andra frågor och kunskapen om hur den svenska arbetsmarknaden fungerar har försämrats.

SVT:s Robert Olsson tyckte att parterna var lata som inte satte sig in i den medielogik som råder. Det är dags att jobba lite själva för att få upp intresset hos journalister och allmänhet. Han höll dock med om att Public service har ett ansvar att folkbilda allmänheten. Samt att man kanske koncentrerat sig mer på det individuella perspektivet av exempelvis lönesättning och arbetsmarknad än vad som händer under förhandlingarna i avtalsrörelsen.

Anders Ferbe, IF Metall berättade att flera händelser under förra året, med stor betydelse för allmänheten, hade gått medierna spårlöst förbi.  Detta kan i förlängningen kan skada den svenska modellen om den förlorar sin legitimitet. Anders Weihe, förhandlingschef på Teknikföretagen tyckte också att det låga intresset inte var bra. Parterna borde själva ta på sig mer av folkbildningsuppgiften och berätta vad parterna gör och varför det är viktigt.

I somras frågade jag allmänheten (se filmen nedan) vad de visste om kollektivavtal och vad som bestämdes i avtalsförhandlingarna som pågick då. Då svarade flera att man inte var insatt för att medierna inte rapporterade tillräckligt om det. I denna fråga håller jag med både LO och Teknikarbetsgivarna.  Om vi inte visar på vikten av det som vi parter förhandlar fram kommer vi nog närmare ett annat system. Ett där politikerna stiftar lagar som gäller alla oavsett bransch, förutsättningar och konkurrenssituation, istället för att vi parter anpassar reglerna i kollektivavtalen.

Du kan se Saco:s seminarium Arbetsmarknad – vad får vi inte veta? på SVT Forum på fredag 31/1 09:00 – 10:30

Se filmen där Ledarna frågar personer på gatan vad de vet om kolletktivavtal.

Rättvisa betyg – rättvisa löner?

Individuella utvecklingsplaner, mål för skolarbetet, betyg…. I skolans värld sätter man individen/eleven i fokus varje dag. Utan att själv vara lärare misstänker jag att en lärares ständiga fråga från elever, föräldrar och sig själv är: vad är ett rättvist betyg?

Steget är därför nära tänker jag, till frågan om vad som är en rättvis lön. För en lärare.

Idag debatterar Sveriges lärare just den frågan på DN Debatt. De riktar svidande kritik mot kommunerna som inte klarar av att ge framgångsrika lärare högre lön. Trots att parterna avtalat om detta. I Pajala ger goda skolresultat exempelvis 0,02 procentenheter mer.

Politiker liksom arbetsmarknadens parter brukar enhälligt hävda att den svenska modellen för lönebildning fungerar mycket väl. Då belyser man frågan från ett makroperspektiv.

Vad händer om man vänder på kuttingen och tittar på ett mikro- eller individperspektiv? Tycker vi fortfarande att svensk lönebildning fungerar så optimalt då? Är våra lärare taggade att varje dag ge det lilla extra för att ditt och mitt barn ska få bästa möjliga förutsättningar att lära för livet? Finns det över huvud taget en koppling mellan hur lönen sätts och engagemanget för jobbet?

Och vad tycker vi är rättvist? Är det rättvist att belöna lika för lika arbete? Eller är det mer rättvist att ge mer lön till den som är skickligare och anstränger sig mer för resultatet?

Teresia Stråberg heter en forskare som svarar på frågan från ett individuellt perspektiv. Hon har undersökt hur sjuksköterskor upplever sin lön, en yrkesgrupp som länge haft individuell lönesättning. Hon använder sig av fyra olika rättvisebegrepp för att förklara vad som påverkar vår upplevelse av tillfredsställelse med lönen:

  • Distributiv rättvisa – vilken lön har jag i jämförelse med annat och andra.
  • Procedurmässig rättvisa – hur går löneprocessen till.
  • Mellanmänsklig rättvisa – finns det förtroende, tillit och respekt mellan mig och lönesättande chef.
  • Informativ rättvisa – finns det och kan jag förstå motiveringen med min lön.

Teresia Stråbergs arbete visar att upplevelsen av lönerättvisa har en stark koppling till den motivation vi känner för jobbet. Hon sätter också fokus på processen, det vill säga att det handlar minst lika mycket om hur lönen sätts. Inte bara vilket belopp som betalas in på lönekontot. Och betydelsen av den lönesättande chefens agerande och mandat.

Så nej, politiker, fack och arbetsgivare, det är inte alls säkert att den svenska modellen levererar bästa möjliga utvecklings- och konkurrenskraft. Om man tittar ur ett individperspektiv.

Om man tror på att motiverade och engagerade medarbetare är avgörande för förmågan att leverera bra resultat, ja då finns mycket att göra för att modernisera modellen för hur löner sätts i Sverige.

Den svenska modellen ska utvecklas – inte avvecklas

De flesta av oss medelålders som finns på arbetsmarknaden idag har vuxit upp med den svenska modellen. Vi har varit vana vid att våra löner och villkor diskuterats över våra huvuden någon gång per år. 

Vi har också vuxit upp i ett samhälle där man fick låna sin bakelittelefon på Televerket (Nej, jag är inte 100 år!) och alternativa telefoner var förbjudet. Vi åt sällan på restaurang och nattliv fanns bara i Stockholm, om ens där. Det fanns inga friskolor, i stort sett ingen privat sjukvård och gud förbjude att någon annan än staten levererade vår energi.

De flesta av dessa egendomliga monopol är borta, eller i alla fall på väg att dö. Människor har gradvis vant sig att göra val och utforma livet så att det passar just mig bäst utifrån mina förutsättningar.

Men tvångströjan på arbetsmarknaden sitter fortfarande på! På detta enda, och kanske allra viktigaste, fält av livet är vi inte betrodda att göra egna val och ta ansvar för dem.

I den svenska modellen finns det mycket som är unikt och bra som vi ska värna om. Det är bra att det finns parter på arbetsmarknaden som kan föra övergripande samtal kring lagar och regler. Det är bra att man kan teckna försäkringar och kan hitta pensionssystem som fungerar för många.

Det är också bra att vi som facklig organisation kan ge råd och stöd på vägen, och rycka in när nöden slår till.

Men därav följer inte med automatik att vi ska sitta på makten över den enskildes rätt att själv förhandla lön och villkor med sin arbetsgivare!

Av dessa skäl skriver jag tillsammans med Ledarnas förhandlingschef Thomas Eriksson idag en debattartikel i Dagens Nyheter.

Sveriges fackförbund är i otakt med tiden. Vi har nu ett fönster för förändring, en chans att utveckla den svenska modellen och oss själva så att människor åter vill vara medlemmar hos oss. Vi måste ta den chansen nu, annars riskerar Sverige snart att hamna på samma nivå av facklig anslutningsgrad som övriga Europa.

Den svenska modellen är värd ett bättre öde.