Inlägg

Semesterstängt ledarskap?

En blond norsk terrorist har vållat mänskligheten något av det mest vidriga som går att föreställa sig. Det norska ledarskapet med Stoltenberg i spetsen hyllas för sitt agerande medan vår egen statsministers ledarförmåga får kritik.

Det kan kännas futtigt och mycket tidigt att diskutera ledarskap kopplat till detta ofattbara.  Men det är samtidigt just i krisen som allt ledarskap ställs på sin spets och dess betydelse blir som mest tydlig. Det gäller såväl företagsspecifika kriser som lokala och nationella.

Därför är den mediedebatt om politiskt ledarskap som pågår i både DN och Sveriges Radio angelägen och viktig.

Peter Wolodarski är chef på DN:s ledarredaktion och skriver initierat om vårt behov av ledarskap i tider av kris. Han menar att statsminister Reinfeldt varit alltför frånvarande i en situation då ett nationellt ledarskap behövs för att visa att demokratin lever och inte på något sätt slagits ned av onda krafter. För att dämpa den oro, rädsla och chock som finns även i Sverige.

Han får mothugg från Timbro-ledaren Roland Poirier Martinsson som förstår om Reinfeldt valt en låg profil för att inte framstå som någon som plockar poäng för egen vinning. Poirier Martinsson menar att vi i Sverige ändå klarat av att sluta upp bakom norrmännen och ge dem vårt stöd.

Personligen tror jag mer på Wolodarskis linje. Det symboliska värdet av den högste chefens närvaro i stunder av allvar är något ingen ledare har råd att abdikera från. Ett skickligt ledarskap har byggt många av det svenska näringslivets stora internationella framgångar men det tas alltför ofta för givet eller viftas bort som nån form av ”mjukt” ämne.  

Statsministrars och andra offentliga ledares agerande är normerande för allt annat ledarskap. Vilken linje man tror på är inte det viktigaste. Det är diskussionen om vad bra chefer och ett gott ledarskap kan göra för skillnad som det behövs mer av.

Monica Berling

Vill vi ha en chef till statsminister?

Rekrytering, beslutsfattande och delegering. Viktiga begrepp för en chef men snustorra när vi pratar om en ledare för landet Sverige!

I dagens nummer av DI gör tidningen en jämförelse av Mona Sahlins respektive Fredrik Reinfeldts ledarskapsstilar. Man utgår från klassiska områden där chefer brukar granskas och kommer fram till att de två statsministerkandidaterna är ungefär lika goda kålsupare som chefer, det som den ena är bra på är den andra svag i och tvärtom.

Men hallå, missar ni inte poängen!?

En statsminister är inte landets chef som i första hand ska se till att alla anställda har det bra och presterar det de ska. En statsminster ska inte som VD för landet Sverige leverera resultat. Det ska företag och förvaltningar göra.

Förstå och tolka

En statsminister ska tänka fritt och stort och långt fram och kunna förmedla sina tankar till alla. Hon eller han ska få oss alla att känna stolthet och entusiasm över att vara svenskar istället för danskar eller thailändare.

En statsministers storhet ligger inte i om hon som chef är duktig på att lyssna på medarbetare på regeringskansliet utan på om hon förstår och kan tolka omvärlden och framtiden och dela de tankarna med medborgarna i landet.

God kompetens att leda

Chefer och ledare på alla nivåer behöver god kompetens att leda. Men kraven på ledarskap för Sveriges 500.000 chefer är inte identiska med kraven som vi ställer på Sveriges statsminister.

Chefer är bra på nästan allt men chefsegenskaper är inte nödvändigtvis det som gör någon till en bra ledare för ett helt land!

Annika Elias
Ordförande i Ledarna