Inlägg

Låt #metoo bli #wetoo

Kraften i #metoo är fantastisk. Många, nästan alla kvinnor, har utsatts för någon form av sexuella kränkningar eller trakasserier. Det har följt oss hela livet, i skolan, på praktiken, på fritiden, på jobbet. Nu måste det mödosamma arbetet påbörjas med att stävja, motarbeta och hela sjuka organisationer och kulturer. Ett stort ansvar faller naturligtvis på chefen, oavsett position eller bransch. Vad detta visar är ett misslyckat ledarskap, ”laissez-faire” även kallat ”låt gå” eller passivt ledarskap. Laissez-faire är en likgiltig typ av ledarskap där ledaren är passiv istället för att ta sin roll och sitt ansvar i viktiga situationer. Det passiva ledarskapet är förknippat med otydligheter i roller, och har samband med stress, ohälsa och konflikter på arbetsplatsen.

Detta är ett strukturellt problem, ett kulturellt problem och ett strategiskt problem. Om man tillåter kräkningar av detta slag i sin organisation så visar det på kortsiktigt tänkande, ibland vänskapskorruption, enögt ekonomiskt vinstintresse, konflikträdsla, okunskap och dålig moral –  listan är lång. #metoo blottlägger bristen på ansvar, etik och bristen på helhetstänkande. Att individ, organisation och omvärld är ömsesidigt beroende av varandra. Det som sker i det ”lilla”, att enskilda övergrepp inte är enskilda utan påverkar hela företagskulturen, varumärket och omvärlden. Om man som chef kan se mellan fingrarna på kränkningar och övergrepp i sin närmiljö som man har direkt ansvar för hur är det då med kränkningar och övergrepp på en armslängds avstånd? Det kan röra sig om städfirman som städar kontoret, den stora leverantören som ni är helt beroende av. Chefskollegan som kränker. Kunden som kränker din medarbetare.

En majoritet av världens befolkning kan inte göra sin röst hörd i #metoo kampanjen, de har inte tillgång till internet. Mer än fyra miljarder människor saknar tillgång till internet, 60 procent av världens befolkning i stora delar av Asien och Afrika. Västvärldens guldgruvor för råvaruutvinning och billig arbetskraft där den riktiga rovdriften ofta pågår, både av människorna och miljön. För dem finns ingen #metoo kampanj, rasande ledarskribenter och krismöten i ledningsgruppen.

Jag vet, vi är bara människor, även chefen, och för att få saker att hända måste vi prioritera frågor men så fantastiskt det skulle vara om vi kunde påbörja en djupare samtal om ledarskap och organisationer där alla måste inkluderas. Ett samtal där kärnan är vilket ledarskap behövs för att skapa organisationer där ingen kommer till skada på jobbet oavsett var i leverantörskedjan man befinner sig. Även de med ingen röst. Jag säger som Kronprinsessan Victoria. ”Hur går vi vidare?” ”Tillsammans”. Låt #metoo bli #wetoo.

Äkta samtal utan sociala medier

För några dagar sedan bjöd Ledarna in till ett kvällssamtal med regeringens utredare av föräldraförsäkringen, Lars Arrhenius, samt företrädare för riksdagspartiers kvinnoförbund (eller partiföreträdare i det fall kvinnoförbund saknas). Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna, Socialdemokraterna och Miljöpartiet deltog. Sjukdom förhindrade Centerpartiet från att skicka en företrädare och Vänsterpartiet kunde inte heller delta.

Samtalet var informellt och i det lilla formatet. När Jonas Morian från Ledarna, som var kvällens moderator, hälsade välkommen underströk han att Ledarna inte skulle twittra eller facebooka någonting om vad som sades under kvällen. Ledarna har förvisso tagit ställning för en helt individualiserad föräldraförsäkring, som delas 50/50 mellan vårdnadshavarna. Men denna kväll handlade mer om att vi skulle träffas för att lyssna och pröva argument, inte för att producera snärtiga oneliners eller slå varandra i huvudet med alltför välkända påståenden. Det är en av avigsidorna med snabbfotade social medier, fokus blir lätt på vad som kan sägas på 140 tecken, och den som prövar sina kanske ofärdiga argument högt kan få betala dyrt.

Jag tror att vi alla var litet klokare när vi skildes åt senare på kvällen. Naturligtvis kunde ju inte alla enas om att Ledarnas ståndpunkt i frågan var den bästa, och det var ju eller inte meningen. Däremot rådde en samsyn om att nuvarande praxis, med den skeva fördelning som den ger upphov till, är ett stort problem.

Jag tror att vi behöver fler möten, där man under den tid man är tillsammans inte lägger fokus på att omedelbart dela vad som sägs på Twitter eller Facebook, utan istället har full koncentration på vad som sker i rummet. Flera av deltagarna uttryckte sin uppskattning att de kunde samtala utan att förväntas positionera sig eller nödvändigtvis komma fram till någon slutsats. Och kunna samtala utan tidspress, få fullfölja sina meningar.

Vi på Ledarna blev mycket inspirerade av detta så vi kommer att fortsätta att bjuda in till liknande, informella samtal i små format om olika, mer eller mindre brännande, ämnen. Bra chefer är ju bra lyssnare och det gäller att leva som man lär.

Slutligen vill jag bjuda in dig att följa Ledarnas nystartade diskussionsgrupp om föräldraledighet och karriär på LinkedIn*. Välkomna att dela länkar till relevanta artiklar, tips om strategier eller bara utbyta erfarenheter!

 

*Du måste vara inloggad på LinkedIn för att länken ska leda rätt. Funkar det inte har du länken här, https://www.linkedin.com/groups/12036326.

Början till slutet för märket?

I ett större perspektiv, och mot bakgrund av allt som händer runt om oss just nu, kan man uppleva LOs haveri med att samordna avtalsrörelsen som en ganska liten fråga. Men sett i relation till att en av de stora utmaningarna i Sverige är att skapa en modern arbetsmarknad med en lönebildning som hör hemma i 2000-talet, är det inget mindre än en skräll.

Svensk arbetsmarknad är en av de mest könssegregerade i Europa. Trots att vi anses vara ett jämställt land jämfört med många andra, värderas arbete inom kvinnodominerade sektorer fortfarande mycket lägre än inom mansdominerade. Det är inte alls konstigt att de fack som representerar undersköterskor och handelsanställda nu bestämmer sig för att sätta ner foten och sluta vika ner sig för sina kollegor inom LO.

Det normerande ”märket” ifrågasätts just nu från många håll, kvinnorna inom LO är bara ett bland många. För faktum är att märket blivit en tvångströja för lönebildningen i Sverige och inte längre gynnar vare sig näringsliv eller fack. Industriavtalet, och Medlingsinstitutets uppdrag som kopplats till det, utformades för många år sedan och många yttre förutsättningar har ändrats. Den snabbt tilltagande globaliseringen och tjänsteföretagens ökade roll i Sveriges export är några av de faktorer som förändrat läget. Och inte minst måste vi komma ihåg att den konkurrensutsatta sektorn numera är betydligt större än bara industrin.

Därtill kommer att företag och enskilda i allt högre grad ser det som naturligt och självklart att få arbeta fritt med en lönesättning som speglar individens bidrag till företagets utveckling och  konkurrenskraft , utan att behöva förhålla sig till en procentsats som förhandlats fram i en föråldrad avtalsrörelse. På en modern arbetsmarknad ser man lön som en investering i företagets framtid och inte som en död kostnad, en summa som skall delas ut lika för alla och är omöjlig att påverka. Lönesättningen är en del av chefens ledarskap, ett av flera sätt att uppmuntra önskvärd kompetens och beteende hos medarbetarna, och det tydligaste kvittot på att engagemang lönar sig.

På sina håll hävdas det att märket går utmärkt att förena med en processinriktad, individuell lönesättning. På Ledarna vet vi att det inte är sant. En siffra, även om den sätts i ett avtal som sluts ”far, far away” kommer vara styrande för den lokala processen.

Därför är det med glädje jag nu ser hegemonin runt märket krackelera. Jag önskar kvinnorna framgång i deras lönekamp, men ännu mer önskar jag mig en arbetsmarknad där lönen för individen sätts av chefen i ett samtal med utgångspunkt i företagets betalningsförmåga och den enskildes prestation.

 

Varför har det gått så bra i Sverige?

Věra Jourová

Věra Jourová

Frågan kom som en spontan suck från Věra Jourová, EU-kommissionär med ansvar för unionens jämställdhetsarbete, efter att hon lyssnat på presentationer från ett tiotal jämställdhetsaktörer som deltog i ett möte med Sveriges jämställdhetsminister Åsa Regnér i går. Vi som var inbjudna representerade riksdagen, myndigheter, ideella aktörer och fackliga organisationer. Kort sagt det svenska civilsamhället.

Från Ledarna berättade jag om våra årliga jämställdhetsbarometrar, utmärkelsen Framtidens Kvinnliga Ledare och vårt europeiska projekt ”Women in Management” tillsammans med CEC och Eurocadres. Övriga deltagare berättade om jämtegreringsprojekt på Sveriges Kommuner och Landsting, om stora utbildningssatsningar på myndigheter, om kvinnojourer, om mäns arbete för jämställdhet och mycket mer.

Jag kunde känna att vi som var där framställde de brister som vi upplever och den kamp som återstår – Věra Jourová hörde bara de fantastiska framgångarna om man jämför med nästan alla länder i Europa, och i världen. Hon lät ganska uppgiven när hon diskuterade EUs jämställdhetsarbete och pratade om att de förslag som kan läggas måste utgå från vad som är möjligt. Och sedan talade hon om attityder och värderingar och hur svårt det är att diskutera sakfrågor på jämställdhetsområdet eftersom kultur och traditioner står i vägen i de flesta länder

Det fick mig att fundera. Inte på att vi får lugna oss nu och vara nöjda med det vi har. Utan på att vi ska jobba ändå hårdare så att vi kan få ett enda land i Europa som är jämställt – inte bara mindre ojämställt! Att vi trots allt har kommit så långt förpliktigar. Vi måste visa omvärlden vad det kan innebära att ett land utnyttjar kapaciteten hos sin arbetskraft fullt ut och låter människor leva och bidra som individer.

Jämställdhet, gender equality, är en av de grundläggande värderingarna som fanns på plats när Europeiska unionen bildades. Vi har långt kvar innan vi är där. Men genom att kämpa vidare kan Sverige vara ett lokomotiv, en inspirationskälla för såväl omvärlden som för kommissionärer.

Pojk- och flicklag på de högsta nivåerna

fotbollI dagens DN kan man läsa om Älvsjös 04:or som utmanar fotbollens normer. Det handlar om att ett flicklag som framgångsrikt spelar i pojkserien för att utmanas i sin kompetens som fotbollsspelare. Tränaren för Älvsjölaget, Sami Rossi, säger att det har gått från att vara ett äventyr som handlar om att spelarna får möjligheter att utveckla sitt spel, alltså sin kompetens, till att bli en betydligt viktigare fråga om att utmana och förändra samhällets normer och attityder. Något som verkligen behövs, förstår man när man läser vidare i artikeln hur en annan ansvarig tränare resonerar.

Problemet, menar Frans Rensfelt som är åldersgruppsansvarig för pojkar 04 i Enskede IK, är att killar som för tillfället befinner sig på så kallad lätt nivå behöver möta pojkar som är i liknande situation som dem själva för att få självförtroende. Att förlora mot tjejer skulle vara knäckande för unga killar.

Det finns flera problem med det perspektiv som Frans Renfelt för fram:

  • Hur är det för tjejer att mötas av den här attityden? Vem vill välja fotboll som sport om det är såhär man bemöts?
  • Frans pratar om att barnperspektivet saknas – men förhåller sig inte alls till att tjejer också är barn. Han saknar helt perspektivet på flickor.
  • Vad säger det här om vuxna som förebilder – vilken kultur företräder Frans?
  • Är det inte kompetensen som ska vara i centrum, det vill säga spelarnas utveckling?
  • Det är lätt att tolka Frans som att det är okej för tjejer att vara bra men inte bäst, är det så han menar?

När jag läser artikeln så tänker jag direkt på mansdominansen på styrelsenivå och hur det blir färre och färre kvinnor på vägen upp till högsta toppen.

I diskussionen om varför det inte finns fler kvinnor på höga chefsnivåer så definieras ofta kvinnorna utifrån två olika perspektiv; antingen komplementärt i betydelsen att kvinnor kompletterar männens ledarskap alternativt bristfälligt i betydelsen att kvinnor som chefer inte är lika bra som män som är chefer.

Idéer om ett speciellt kvinnligt ledarskap hör hemma i den första komplementära kategorin. Argumenten handlar om att kvinnor ska komplettera det manliga ledarskapet, utifrån att kvinnor har ett annat sätt att relatera till ledarskap, inte sällan innefattar det idén om ett mjukare ledarskap. Detta verkar dock inte passa på högre chefsnivåer där män dominerar.

Kvinnor som är chefer kan också betraktas som bristfälliga i jämförelse med män (alltså normen). Att de saknar viss kompetens eller erfarenhet är argument inom den här genren. En klassiker när det kommer till frågan om varför det är så få kvinnor på vd- och styrelsenivå.

Det är som att det inte ens går att diskutera ledarskap och chefsskap från någon annan plats än de här två. Det finns alltså inte något neutralt ord för ledarskap; antingen är det bara ledarskap (normen är en man) eller kvinnligt ledarskap.

Normen utesluter också fotboll som en neutral aktivitet. Så länge tjejerna spelar i sin egen liga och på så sätt kompletterar och därmed också förutsätts vara bristfälliga i jämförelse med killarna, så går det bra. Men det går inte ens att relatera till att de är bättre för vad händer då med normen att killar är bättre än tjejer på fotboll?

Samma sak verkar det vara på de höga chefsnivåerna idag, kvinnor fortsätter att definieras utifrån sitt kön eftersom det verkar vara helt omöjligt att förstå att kvinnor och män är lika bra, eller att kvinnor såklart i vissa fall är bättre.

Inte på grund av sitt kön utan utifrån sin kompetens.

Karriär eller familj?

2149040-confident-female-executiveSvenska Dagbladets debattsida Brännpunkt skriver idag Nima Sanandaji att ”kvinnor i Sverige arbetar färre timmar än män, vilket bidrar till klart färre kvinnor på de högsta posterna”. Det är säkert sant. Men det är också förbluffande enögt. Det finns en rad faktorer som bidrar till att Sverige har en lägre andel kvinnliga toppchefer än många andra länder. En av de allra viktigaste anledningarna väljer skribenten helt att bortse från.

I Sverige behöver du inte välja bort familj och barn för att kunna arbeta och ha en karriär. I exempelvis Tyskland (och säkert även i Baltikum, som Sanandaji tar upp) finns det därför fler kvinnor som helt och hållet har prioriterat karriären i stället för familjebildandet. De beter sig mer som män traditionellt har gjort.

Därför finns det naturligtvis även fler kvinnor på ledande befattningar i dessa länder. Många gånger är de väldigt medvetna om att ska du göra karriär och nå de främsta befattningarna så är det omöjligt i deras länder att kombinera detta med att skaffa barn och bilda familj. Det beror i varierande grad på både kulturella faktorer och strukturer som socialförsäkringssystemens utformning.

Den här begränsade valmöjligheten för kvinnor är något vi har försökt att bygga bort i Sverige, och verkligen inte något att sträva efter. Det är därför viktigt att komma ihåg detta när man jämför länder som Nima Sanandaji gör.

 

Gynnar hierarkier kvinnliga chefer?

2149040-confident-female-executiveJag var nyligen i USA och träffade olika företag och organisationer. På ett svenskägt storföretag träffade vi en ung kvinnlig svensk chef. Hon hade arbetat i sin mycket mansdominerade bransch i såväl Malmö som i New York.

När vi frågade henne om skillnaderna mellan att vara chef i Sverige och i USA svarade hon bland annat:
– Det är lättare för mig som ung svensk kvinna att vara chef här i USA än i Sverige.

Något förvånade bad vi henne berätta mer om sina upplevelser. Enkelt uttryckt skulle man kunna beskriva det som att den striktare hierarkin i USA kombinerat med svagare anställningsskyddslagstiftning gjorde hennes ställning starkare.

Den mycket hierarkiska strukturen gav henne ett tydligt mandat som chef och det faktum att en enskild medarbetare kan sägas upp på dagen gjorde att ingen vågade ifrågasätta hennes position. Hennes ställning som chef utmanades inte, utan accepterades av medarbetarna som något givet och självklart.

Det är också ett sätt att se på jämställdhet och mångfald.

Jag vet inte vad man ska dra för slutsatser, men tänkvärt är det i alla fall.

Annika Elias

Carl B Hamilton – you made my day!

Carl B Hamilton (Bild: Riksdagen)I den långa rad av intervjuer med partiernas frontnamn som publiceras i medierna inför valet har Carl B Hamilton (bilden), ekonomisk talesperson för FP, fått utrymme i SvD. Han säger en hel massa saker om vilka jag inte har någon åsikt  (åtminstone inte här), men han får också frågan om en av näringslivets avgörande framtidsfrågor: bristen på jämställdhet i ledningen för Sveriges största bolag.

”Ska kvinnor kvoteras in i bolagsstyrelser?”

Svaret han ger är så avväpnande:

”Jag tror att det är ofrånkomligt eftersom näringslivet självt inte förmår kvotera. Vi vill inte ha det så.”

För svårare än så är det inte. Om man på politisk nivå ser att gamla fördomar och omedvetna strukturer innebär att inte Sveriges näringsliv till fullo utnyttjar den kompetens som står till förfogande för att utveckla konkurrenskraftiga företag och verksamheter, ja då måste man göra något åt det.

Man kan inte decennium efter decennium arbeta för att skapa förutsättningar för män och kvinnor att bidra lika mycket till samhällsbygget för att sedan luta sig tillbaks och acceptera att ett tillstånd som var begripligt för femtio år sedan permanentas på de högsta nivåerna i bolagen.

Vi vill inte ha det så!

Birgitta Ohlsson och jag har fått nog!

I en artikel i dagens SvD tillkännager Birgitta Ohlsson, regeringens EU-minister och en välkänd förkämpe för jämställdhet och mångfald, att hon har fått nog. Eftersom utvecklingen går så ”satans sakta” ansluter hon sig till oss som förespråkar kvotering till bolagsstyrelser som ETT av de medel som måste användas för att få ordning på den bristande jämställdheten inom näringslivet.

Birgitta Ohlsson har tidigare myntat devisen att Europa har världens bäst utbildade hemmafruar. Även om inte det kan sägas gälla för Sverige i någon högre grad ser vi också här ett makalöst slöseri med kompetens då inte välutbildade kvinnor släpps fram till chefs- och styrelseplatser. Makt, omedvetenhet och slentrian gör att företag – och i viss utsträckning offentliga förvaltningar – väljer i en snäv krets då man rekryterar. Istället för att fokusera på kompetens och engagemang väljer man alltför ofta någon man känner igen sig själv i.

Imorgon presenterar Ledarna rapporten ”Stängda dörrar till de högsta chefsnivåerna” där vi beskriver den sorgliga situationen bland cheferna i det som en gång var världens mest jämställda land. Rapporten finns att läsa på webben imorgon.

Kvotering löser inte alla problem, långt därifrån. Men det är en av alla pusselbitar som måste på plats om vi inte vill acceptera att vänta i decennier på att kvinnors och mäns kompetens värderas lika när det gäller att leda och styra. Om man inte vill acceptera att det går så satans långsamt!

Jämställdhet är lätt som en plätt!

Häromdagen kom AllBright rapporten som brukar vara årets humörmässiga sänke. I alla fall för mig som försöker och vill tro att jämställdheten i näringslivet måste komma snart.

Men i år bestämde jag mig att försöka hitta något positivt, och fann vad jag sökte! I en intervju med Anders Karlsson, VD för företaget Allenex som är årets etta på ”Vita listan”, uttrycker han på ett fullkomligt självklart sätt varför de lyckats:

Varför är Allenex ledningsgrupp jämställd?
– Vi har en öppen syn på kompetens när vi rekryterar och då blir ledningsgruppen
jämställd.

Hur agerar ni för att skapa en jämn könsfördelning?
– Människor ser på saker på olika sätt och har olika erfarenheter. Vi vill ha en bred
och diversifierad grupp med olika perspektiv.

Love it!

Just så enkelt är det! Så lyssna nu alla företagsledningar som år efter år kommer med samma gamla slitna ursäkter om bristande kompetens och vilja: Sätt igång nu genast och arbeta efter Allenex metod så slipper ni kvoterings-hot, kompetensbrist och taskiga arbetsgivarvarumärken.