Surt sa räven?

I dagens SvD skriver Roland Poirier Martinsson en krönika med efterdyningar efter Almedalsveckan. Huvudbudskapet är att det är en tillställning med risk för mer eller mindre korrupta samarbeten där otydliga roller skapar grogrund för osunda relationer. Och allt sker till ackompanjemang av ”gourmetmat och vin” . En ”tivolivariant av demokratiskt samtal”.

Ursäkta men vad pratar han om? Har vi varit i Visby samma vecka?

Jag, Ledarna och de flesta andra Almedalsdeltagare kan se tillbaka på en vecka av hårt slit, dålig mat och ännu sämre sängar. Nästan ingen jag pratar med har tillgång till hotellrum utan bor inhysta i flerbäddsrum, lunchen består av en macka i flykten och mingelmaten är i bästa fall ätbar.

Men vi kommer hem fyllda med spännande intryck, oväntade möten och nya kunskaper. Trötta men glada i förvissningen om att det demokratiska samtalet, som Martinsson fnyser åt, är starkt och levande.

De som är där är alla oerhört angelägna om att vara tydliga med identitet och budskap – det är liksom själva poängen med veckan- och de samtal jag deltar i bygger på tydliga spelregler och en vilja att skapa dynamik mellan olika intressenter och åsikter.

Men för den som har till ambition att ”vandra runt bland försäljningsbås och bardiskar” och möjligtvis, misstanken smyger sig på mig, inte ges den uppmärksamhet som journalister brukar förvänta sig, kanske inte veckan tillför så stort värde.

Almedalsveckan blir nämligen, som så mycket annat, precis vad du gör den till. För egen del kan jag bara beklaga att samtalet och engagemanget inte är lika öppet och fritt i samhället resten av året.

0 Kommentarer

Vad tycker du?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *