Släpp cheferna loss – de är människor!

4394238-kontor-2Förra veckan kom oroande siffror från Försäkringskassan om att sjukfrånvaron ökar i alla yrken och branscher, framförallt hos kvinnor och det är de psykiska diagnoserna som ökar mest. Vi som lever i ett av världens allra bästa länder sett ur välfärd, utbildning, hälsa, trygghet, miljö, arbetslöshet och jämställdhet. Ändå mår vi dåligt. Om inte själva så känner vi någon som mår psykiskt dåligt eller har medarbetare med psykiska diagnoser som utmattning, utbrändhet och depression.

Förra veckan samlades också världens ekonomiska och politiska ledare för World Economic Forum i Davos under temat ”den nya globala kontexten”. I klartext betyder det ett växande antal kriser, att världen är allt mindre förutsägbar och stabil. Med andra ord oförutsägbarheten tilltar inom alla områden.

Hur ska vi hantera allt det som sker? Förändringstrycket ökar på alla verksamheter samtidigt med nedskärningar och effektiviseringar. Forskare vid Linnéuniversitetet har undersökt villkoren för chefer inom äldreomsorgen vilka arbetar direkt med verksamheten. Med personalansvar för i snitt 50 medarbetare och ett bristande administrativt stöd saknas de grundläggande förutsättningarna för att nå målen om en god kvalitet i verksamheten. Deras uppdrag är i princip omöjliga! Organisationsförändringar har inte genomförts med motivet att förbättra äldreomsorgens arbetsmiljö och utveckla verksamheten, utan istället utifrån argument om effektivitet och kostnadsreduktion. Fler än cheferna inom äldreomsorgen kan nog känna igen sig i detta.

Andra undersökningar visar också att motivationen går ner på våra arbetsplatser, både bland chefer och medarbetare. För några år sedan myntade forskaren Roland Paulsen begreppet ”tomt arbete” eller medveten maskning på jobbet. Skälet till detta kan vara flera, men ett är avsaknaden av meningsfulla jobb eller uppgifter. Ett annat den ökande komplexiteten där man inte kan ha möjlighet att förstå vad som behöver göras eller hur lång tid någonting tar, iallafall om man inte är direkt involverad, vilket skapar utrymmer för tomma jobb. Ett exempel är den tyske tjänsteman som i ett mejl talade om för sina kolleger att han inte hade uträttat något på jobbet sedan 1998. Skälet var att avdelningen växt så snabbt att han blivit överflödig, utan att någon insett det. Ett annat omskrivet fall är en grupp arbetare på gruvföretaget LKAB som i flera år stämplade in åt varandra och fick lön trots att de inte var på jobbet. Ytterligare en är historien om den finska tjänsteman som avled vid sitt skrivbord vilket upptäcktes först några dagar senare av en kollega som vill käka lunch med mannen ifråga.

Vad Paulsen kanske säger i sin avhandling är att synen på arbete behöver nyanseras. Mycket av arbetslivsforskningen tar också fasta på konventionella faktorer som arbetslöshet, trygghet, lönenivå, fysiska arbetsförhållanden, stress, arbetstillfredsställelse med mera. När du tar en långpromenad under helgen och funderar över ett problem eller en utmaning relaterat till ditt jobb, är det arbetstid? Är arbete enbart produktion? Eller kan det också vara rekreation?

Industrialismen gjorde att människan blev som en produktiv enhet respektive en privat person. Man gick till jobbet och producerade. Sedan gick man hem och var privat, där utvecklade man sin person och sina intressen. Tydliga gränser. Vila och återhämtning. Sedan kom tjänste-, kunskaps- och idésamhället. Digitaliseringen och yttre gränsdragningar som alltmer suddas ut. Hjärnan står i fokus, inte längre lemmarna. Samtidig har ny teknik introducerats som gör att vi kan mäta och extremeffektivisera vissa delar av våra liv och arbeten, möjligtvis leder det till att vår uppfattning om tiden förvrids. Privatliv och arbetsliv har blivit alltmer integrerat, för vissa mer än andra.

Lika individualiserat som samhället håller på att bli, håller arbetslivet på att bli. Då blir det svårt att hitta generella lösningar på specifika problem. Friskvårdstimmar och fruktkorgar räcker inte. Vi är inte produktionsenheter respektive privatpersoner utan naturligtvis hela människor och då behöver vi en känsla av inflytande och sammanhang, såväl i privatlivet och arbetslivet. Kroppen, hjärnan, hjärtat och själen behöver regelbunden stimulans och återhämtning, också på arbetet.

Vi är inne i en jättelik strukturomvandling. Det som präglar ett paradigmskifte är att alltfler problem förblir olösta. De kan alltså inte lösas utifrån nuvarande strukturer, normer och angreppssätt. Nya lösningar måste till. Nya sätt att organisera oss på, att leda och leva. Ohälsan stiger och manövreringsutrymmet minskar för många. Det är dags för strukturomvandlingar och kanske andra definitioner av chefsrollen. I en verksamhet präglad av repetitiv produktion i ett stabilt sammanhang kan man ju tänka sig att chefsrollen ser ut som den gör, men vem verkar i en sådan miljö idag?

Idén om att det är cheferna som ska axla ansvaret för att styra verksamheten när de kanske inte vet lika väl som sina medarbetare hur det ser ut på golvet, nära kunderna eller brukarna eller i verksamheten, iallafall inte om det inte är operativa. Vad bör ingå i chefsroll idag? Ska chefen vara en administratör, en möjliggörare, en strateg, kanske kan man inte vara allt detta i samma person? Kanske måste ledarskapet distribueras på många fler i framtiden?

2 Kommentarer
  1. Michael Toftered
    Michael Toftered says:

    Stora strukturförändringar behöver göras för alla inkl cheferna. Vi får en allt effektivare produktionsapparat som kräver mindre arbetskraft. 42% av jobben förväntas automatiseras enligt studien: “The future of employment” utförd av Oxford Martin school. Förutom “arbetarjobb” förväntas även behovet av tjänstemannajobb minska inom t ex försäljning, administration, service etc. Ökad arbetslöshet ger minskad köpkraft, vilket innebär att efterfrågan på företagens varor och tjänster minskar. Detta ger sjunkande företagslönsamhet, vilket innebär att än fler blir friställda (=negativ spiral). Företagens lönsamhetsproblem beror följaktligen på dålig efterfrågan, vilket hänger samman med att all fler saknar inkomst för konsumtion.

    Ekonomers tro på Milton Friedmans teori om jämviktsarbetslöshet späder på hopplösheten. Denna teori innebär för Sverige att riksbankens inflationsmål på 2 % kräver c:a 7% i arbetslöshet. Varför pratar då inte våra politiker om detta? Svaret är enkelt, man vinner inga röster på 7% arbetslöshet.

    Ett annat stort problem är att det finns ett utanförskap i Sverige. Människor som av olika anledningar inte kommer in på arbetsmarknaden eller som inte klarar av att arbete. Exempel på grupper som har det svårt är människor med olika typer av funktionsnedsättning, invandrare, missbrukare, psykiskt sjuka m fl. Denna grupp har fått det allt svårare ekonomiskt, då klassklyftorna har ökat rejält i Sverige under många år. Att deras köpkraft har minskat bidrar till att efterfrågan minskar hos företagen.

    Den orättvisa förmögenhetsfördelningen i världen minskar också efterfrågan hos företagen. Idag äger 1% av befolkningen hälften av alla tillgångar. En jämlikare fördelning skulle öka köpkraften hos mänskligheten och företagen skulle blomstra.

    Hur vill då våra politiker minska utanförskapet och arbetslösheten? Alliansen tror att låga löner, osäkrare arbetsvillkor, subventioner till företag och sänkta skatter skapar jobb. Men vem vill ha ett sådant samhälle? Vänstern tror att bidrag och ökad beskattning skapar fler jobb. Finns det då ingen ny stig att vandra för att vi skall få välmående företag och minskat utanförskap? Jo faktiskt, det kräver att man man vågar tänka nytt och inte genast avfärdar idén som presenteras nedan:

    Svaret är att höger och vänster måste samarbeta kring att alla i Sverige skall få det bättre. Tar man det bästa från båda sidor så kan Sverige utveckla en samhällsmodell som kan vara en förebild för hela världen. Målet skall vara att alla i Sverige skall känna att de får det bättre. Vi måste acceptera att inte alla kan/vill arbeta och dessa måste ändå få ett bra liv. Får dessa människor en inkomst så kan de konsumera, vilket ger lönsamma företag. Det gäller att skapa en “win-win” situation för både rika och fattiga. Ett sätt som man kan lösa detta på är att “damma” av det gamla förslaget medborgarlön. Merparten av befintliga bidrag skall tas bort och ersättas med en grundlön till alla medborgare i Sverige. Denna grundlön skall man erhålla oavsett om man jobbar eller inte. Idag kostar byråkratin kring våra bidrag ofantligt mycket. Dessutom förekommer godtyckliga beslut beroende på vem som handlägger ärenden och vilken kommun man bor i. En medborgarlön skulle vara mer rättssäker än dagens system och ge ökad trygghet och mindre skadlig stress åt alla i Sverige. Medborgarlön ger en förbättrad integrationspolitik, då invandrare ges bättre förutsättningar att skapa sig ett bra liv. De kan leva på medborgarlönen de först åren tills de känner sig mogna att söka arbete. Kommer då inte medborgarlön att leda till brist på arbetskraft? Nej är svaret, de flesta vill få en högre standard och kommer att söka arbete när de känner sig mogna. De som söker arbete frivilligt är motiverad och kommer att vara en stor tillgång hos företagen, vilket inte alltid är fallet då arbetsförmedlingen har hänvisat den arbetssökande.

    Svara

Vad tycker du?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *