Leta efter det frustande asgarvet

skratt_gruppPerfektionism: När de normer vi sätter upp för oss själva eller omgivningen är så höga att de antingen inte går att uppfylla, eller uppfylls men då till en orimligt hög kostnad för oss själva eller andra.

Känner du som läser igen dig? Det gör definitivt jag och även många andra som jag träffat, inte minst chefer.

Perfektionism är det som gör att du inte är riktigt nöjd, det är känslan av att någon kommer att avslöja dig. Det är ”jag måste alltid göra mitt bästa” eller ”jag måste alltid vara snyggt klädd”. Det är när du vet att du alltid kan göra mer och bättre – ditt tänkta good enough egentligen inte är good enough. För hur skulle det kunna vara det när det inte är perfekt?

Författaren och psykologen Jenny Jägerfeldt pratade om perfektionism kontra autenticitet i ”Tankar för dagen” i P1 för ett par veckor sedan. Du vet, de där få minuter när någon klok person ger en tanke till dig som lyssnare att börja dagen med.

Hon menar att en strävan efter att bli bra på något, vilja göra gott ifrån sig, att helt enkelt göra sitt bästa, är en annan sak än perfektionism. För perfektionisten har alltid en (tänkt) publik i motsats till när du gör något för din egen skull. Jag tycker det är en tydlig och talande distinktion. Gör jag det jag gör för att få beröm och uppmärksamhet av andra och för att känna att jag är värd något, då är jag inne på perfektionistens område.

Om jag däremot är närvarande i det som är, oavsett vad det är, då har jag en möjlighet att istället vara motsatsen till perfektionist – att vara autentisk. Och då blir det också ett helt annat resultat.

När jag nu undersöker begreppet inkluderande ledarskap, tillsammans med medlemmar och kunniga inom området, ser jag att det rör sig kring samma tema.

Idag vet vi att chefer framöver kommer att rekryteras utifrån sitt sätt att hantera förändring. Och att vi i våra verksamheter behöver chefer som kan förmedla intention och vision i motsats till att kontrollera och detaljstyra. Chefer som kan vara flexibla och ständigt omvärdera, både sin egen roll men också verksamheten. Det förutsätter ett ledarskap som handlar om att människorna i organisationen ska få det utrymme, den miljö och de verktyg de behöver för att göra sitt allra bästa, och vilja göra sitt allra bästa.

Jag tänker mig att det är omöjligt för en perfektionist. För hur ska man kunna visa och känna tillit till sina medarbetare om man vill ha kontroll och vill visa upp ett perfekt resultat? Jag tror inte att det finns utrymme för lärdomar i det, eftersom perfektionism bygger på rädsla.

Karin af Klintberg, delägare i produktionsbolaget Thelma/Louise, regissör och producent, intervjuades i en inspirerande artikel i Dagens Industris helgbilaga i midsommar. Hon förespråkade just det här ledarskapet som bygger mycket på tillit och delaktighet: ”För mig handlar ledarskap om att få alla att prestera över sin förmåga – utan att jag ber om det. När alla känner sig trygga och delaktiga, på riktigt, går det att flytta berg.”

Och när Karin af Klintberg får frågan om hon är perfektionist svarar hon: ”Jag kan vara det på så vis att inget i slutresultatet får kännas kantigt att titta på. Men jag är absolut inget kontrollfreak. Jag är mer intresserad av att alla ska ha roligt än av perfektion, för när alla har kul skapas perfektion.”

Och det var väl precis det Jenny Jägerfeldt var inne på, vill du spåra upp autenticitet hos dig själv eller i din organisation – leta efter det frustande asgarvet!

0 Kommentarer

Vad tycker du?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *