Under 00-talet var tydlighet det vi letade efter hos en chef. Tydlighet var vad vi alla ville ha. Kanske var det en reaktion på 90-talets havererade projekt med platta organisationer, upp- och nedvända hierarkier, eviga brainstormssessions och ett coachande ledarskap utan substans. Efter att allt för många gånger ha fått frågan ”Vad tycker du själv?” från chefen när man bett om hjälp på ett dilemma satte medarbetarna till slut ner foten: ”Säg vad ni tycker. Nu vill vi ha ett tydligt ledarskap!

Så cheferna började jobba på att bli tydliga. De frågade varför, hur och vad och satte mål och skalade av. De hade möte efter möte för att komma in till pudelns kärna. De diskuterade kärnverksamhet, fokus på affären, spetskompetens, huvuduppgift och existensberättigande. Varför finns vi till – egentligen? Och de blev säkert klokare.

Men världen förändras. Målen ändras. Det som var självklart igår är en förlegad sanning idag och imorgon har tusen variabler tillkommit. I vår strävan efter ordning i kaos, i jakten på verksamhetens dna, inser vi att vi måste fortsätta göra vårt jobb oavsett om vi lyckas hitta svaret på våra existentiella frågor. Riktning är en förutsättning, men eftersom riktningen ständigt måste prövas och omdefinieras tvingas de flesta chefer (och medarbetare) att leva i osäkerhet och ändå, varje dag, leverera resultat.

In på scenen kliver modet. För att våga, orka befinna sig i den här komplexiteten, utan tydlighet, måste man ju vara modig.

I var och varannan rekryteringsannons lyfts nu därför mod fram som en av de viktigaste egenskaperna. ”Varm, stark och modig” ska man till exempel vara om man ska söka jobbet som ”chefernas chef” som Kommundirektör i Linköping. Man ska också vara en ”trendsättare”.

Även när Västerviks Kommun söker ny Barn- och Utbildningschef lyfts modet fram: ”Personen har en drivkraft och ett mod, är lyhörd och uthållig och duktig på att delegera.”

Farida Rasulzada, doktor i psykologi och forskare i kreativitet och lönsamhet i företagsvärlden vid Lunds universitet, menar att mod är något av det mest grundläggande för ett framgångsrikt ledarskap.

– En bra chef är modig, främjar risktagande och kan avbryta i tid för att testa nya idéer. Han eller hon bidrar till ett bra klimat som gör att det är högt i tak och som får medarbetarna att våga lägga fram nya idéer. Förändringsbenägenhet är en annan viktig nyckel. Du måste våga pröva nytt, gå utanför ramarna men också bry dig om hur de andra har det.

Och när tidningen Chef utsåg Årets chef beskrevs en av de nominerade som ”omvittnat modig”.

Kanske finns det en aning större efterfrågan på modiga chefer i offentlig sektor, då har vi något att lära av det. Och det ska bli spännande att se vilka konsekvenser den här  trenden får över tid. Jag lär säkert få tillfälle att återkomma i frågan.

Tills dess, alla ni modiga, passa på! Det är er tur nu. Det är bara att hoppa. Vinden har vänt. Dags att bli chef!

Klara Adolphson

Idag är det internationella kvinnodagen. Det finns de som tycker att det är väl inget att fira, vi har ju inte kommit någonvart, det är fortfarande så illa ställt med jämställdheten och är det verkligen rätt att vi firar kvinnor en dag om året och männen de andra 364?

Om man resonerar så tycker jag att man gör det lite lätt för sig.

Jag tycker att kvinnodagen har tre viktiga syften:

För det första finns den till för att påminna oss alla hur plågsamt långsamt det går att få fler kvinnor att bli chefer, att få fler pappor att ta ut föräldraledighet och att få in kvinnor i företagsledningar och styrelser. Den finns till för att påminna oss om hur kvinnor har det runtom i världen, hur trafficking blivit en av de största industrierna, hur kvinnor dör av att bli gravida och hur flickor hindras att gå i skolan.

Det. Får Vi. Inte. Glömma.

För det andra finns kvinnodagen till för att hylla alla de kvinnor som kämpat för förändring genom hundratals år. För kvinnors rösträtt, för rätten till barnomsorg, för rätten att få studera, för rätten till föräldraförsäkring, för jämställda löner, för forskning på arbetsmarknadens villkor ur ett könsperspektiv. Förändringar som är resultatet av mycket övertygelse, mod och hårt arbete.

Dem. Får. Vi. Inte. Glömma.

För det tredje finns kvinnodagen till för att vi en gång om året ska få samlas och känna kraften hos alla de som vill ha förändring idag. Det är en dag att mötas och fira framgångarna och inse att en jämställd framtid är möjlig.

Det. Får. Vi. Inte. Heller. Glömma.

Dagen till ära släpper vi på Ledarna en Chefsbarometer med fokus på jämställdhet. Vi släpper också de 20 första namnen på 2012 års lista över Framtidens Kvinnliga Ledare. Grattis!

Klara Adolphson

Idag skriver Computer Sweden om mansdominansen bland chefer i IT-sektorn. Trots att IT-branschen är så kunskapsintensiv är bara 7,6 procent av vd:arna kvinnor, en nivå i klass med transportsektorn och tillverkningsindustrin. Det blir ensamt på toppen om du är kvinna konstaterar Computer Sweden.

När man håller på med ledarskapsfrågor träffar man många kvinnliga chefer som tycker att det är ensamt på toppen. Häromdagen träffade jag en kvinna som var i en så mansdominerad miljö att hon inte hade haft en enda kvinnlig kollega under sina första nio år på arbetsmarknaden. En annan kvinna som gjorde djupt intryck var Emma Erlandsson som jag träffade för en vecka sedan när jag var med i en paneldebatt som anordnades av Skafferiet. Erlandsson är en 21-årig superbegåvning som gör karriär som kock inom fine dining-världen. Hon beskrev hur det är att vara kvinna i en näst intill helt homogen och mansdominerad arbetsmiljö.

Det är slående hur medvetna kvinnorna ofta är om att de är ensamma och hur omedvetna männen ofta är om att de helt dominerar. Det är också slående att kvinnorna ofta vet att de är bra men att de ändå inte släpps in och att männen ofta tror att de kommit in bara för att de är så bra.

Avivah Wittenberg-Cox skriver i sin blogg på Harvard Business Review om hur ofta hon träffar män som arbetar i mansdominerade miljöer men som ändå tror att de arbetar i en meritokrati, utvalda, upplyfta och befordrade enbart för att de är så kompetenta. Hon skriver:

”Two consecutive interviews I did last week, one with a man and the other with a woman, seemed to sum up where both sides stand in the gender debate. Was there any business benefit, I asked them, to having gender balanced leadership in their company?

Man: ”No.  It’s just a question of meritocracy.”

Woman: ”Yes.  It’s a question of meritocracy.”

So there you have it: The gender divide on the interpretation of current corporate reality.”

Hon drar en så skön parallell mellan hur det är att jobba i en miljö där man själv är normen och att åka utomlands, det är inte förrän man gör det som man verkligen upplever och förstår hur väldigt mycket en produkt av sin egen kultur man är.

De flesta har inte givit detta en tanke förrän det sker. Och de flesta manliga chefer har fortfarande aldrig provat att arbeta i en miljö som är helt dominerad av kvinnor. Om de mot all förmodan ändå gör det så uppger de att det varit en otroligt omvälvande upplevelse och en inte helt behaglig sådan.

Det anses inskränkt att inte vilja åka på semester eller kunna tänka sig en karriär i ett annat land. Det borde anses lika inskränkt att inte sträva efter att arbeta i en miljö med människor av det andra könet.

Klara Adolphson

10 av 143. Så många tävlingsbidrag lämnades in av kvinnor till Årets kock 2011. Och åren dessförinnan såg inte så mycket bättre ut.

Bland stjärnkockarna är kvinnorna ett försvinnande fåtal om ens några alls. Att vara kvinna och chef i ett kök förutsätter nästan att köket finns inom offentlig sektor.

Hur har det blivit såhär? Och varför ser det inte ut att förändras?

Få yrkeskategorier är så könsmärkta som kockyrket. Sedan den brittiske stjärnkocken Marco Pierre White på 90-talet tog av sig den stärkta vita mössan och med en cigg i mungipan innoverade bilden av stjärnkocken har kockyrket bara blivit mer och mer åtråvärt för unga män med rockstjärnedrömmar. Vi älskar att älska den bufflige och svärande tv-kocken. Hans arena är restaurangköket och det han sägs syssla med är ledarskap, entreprenörskap och affärsutveckling.

De matlagande kvinnor som syns i tv är domestic godesses i uppbyggd hemmastudio och femtiotalsblommigt förkläde. Den metrosexuelle Jamie Oliver är undantaget som bekräftar regeln. Han fick också laga mat hemma, långt från restaurangen, i början saluförd som den nakna kocken för att understryka att han faktiskt ändå var man. Men nu är han lika mycket företagsledare som de andra grabbarna.

Ledarskapsforskaren Sophie Linghag visade i sin avhandling 2010 tydligt hur makt- och möjlighetsstrukturerna slår till i en organisation. Unga män och kvinnor kommer in i organisationen och ser sig omkring. Både de unga männen och unga kvinnorna ser att männen finns på ledande position och att kvinnorna inte gör det. De unga männen tänker: ”Aha! Det finns en plats för mig här!” De unga kvinnorna tänker: ”Nähä. Det finns ingen plats för mig här.” Så skapas och dödas drivkraft.

Att vara kvinna i ett toppkrogskök idag innebär att du är i extrem minoritet och därmed i strålkastarljuset. Det kan vara bra för då syns du. Men det kan också vara förödande, eftersom du just är så synlig. Som minoritet blir du en del av en grupp och som kvinna kan du därför inte ta i jämställdhetsfrågan, risken är istället stor att du blir alibi, gisslan eller gatekeeper. Och de stödjande funktioner som kan finnas i större organisationer saknas på de flesta krogar. Det blir till att jobba på och bita ihop. Eller ge upp.

Så vad gör branschen för att få in fler kvinnor som kökschefer? Vad gör arbetsgivarna, som har makt att förändra?

Det ska bli spännande att få svar på det ikväll när Skafferiet bjuder in till debatt på Berns. I panelen sitter jag, Hanna Halpern, Erik Lallerstedt och Emma Erlandsson och diskuterar varför det finns så få kvinnor som är stjärnkockar.

Litet tips: De personalchefer som i detta nu kämpar för att få unga kvinnor att vilja bli chefer på något skogsbolag  med placering i de inre delarna av Värmland skulle
hugga av sin högra arm för att få det mediautrymme som de manliga tevekockarna har. Det är en påverkansmöjlighet som de är privilegierade med som är totalt
underutnyttjad vad gäller att få fler kvinnor att bli stjärnkockar.

Här är ett par länkar till aktuella artiklar om frågan:

http://www.fokus.se/2011/02/den-osynliga-kocken/

http://www.dn.se/pa-stan/ata-ute/ursakta-var-ar-koksbrudarna

http://www.restauratoren.se/artikel/new-yorks-bästa-kökschef-är-kvinna-21628

Klara Adolphson

Det kom ett mejl. Mejlet var från organisationen Allt om jämställdhet och innehöll ett debattinlägg skrivet av kommunalstyrelsens ordförande i Söderhamns kommun, Sven-Erik Lindestam (S).

Som luttrad jämställdhetsexpert är jag inte van att bli glatt överraskad vad gäller politikers ambitioner och kompetens på jämställdhetsområdet. Men det här inlägget fick mig att jubla högt. Lindestam skriver bland annat:

”Jag vill mena att det också är i högsta grad tillväxthämmande att såväl ägandet som ledningen av så många av företagen finns hos män. När fler kvinnor också går in med sina erfarenheter som ägare och ledare i företag så sker också en utveckling som gynnar hela samhällets tillväxt.”

Bra jobbat Söderhamn som har sett till att välja en ledare som verkligen kan och vill leda jämställt! Och som pratar högt om det. Kanske en kandidat för S att ha i partiledarpipen?

Vill du förresten veta vad jag menar med att leda jämställt? Och huruvida du själv som chef gör det? Det är faktiskt lätt att ta reda på. Ta och kika på de här sidorna och gör det här testet. Kanske leder du mer jämställt än du tror?

Klara Adolphson

Det har länge diskuterats varför kvinnor tackar nej till chefskap. Vill de inte bli chefer? Eller vill de gärna, fast inte med de dåliga förutsättningar som erbjuds?

På Ledarna har vi länge sett att kvinnliga chefer ges andra förutsättningar än manliga chefer när det gäller att ta sin chefsroll. Det kan handla om dåligt stöd i lönefrågor och administration, otydliga mål och oklara förväntningar, stora medarbetargrupper och få resurser. Det här skapar inte bara en ovilja att bli och fortsätta vara chef, det får även allvarliga långtgående konsekvenser, bland annat går det ut över kvinnliga chefers hälsa.

Passion for Business skrev i veckan om en färsk undersökning från utbildning.se som visar att kvinnliga chefer är mer än dubbelt så stressade som sina manliga kollegor.

En vanlig förklaring till att kvinnor stressar mer är att kvinnor dubbelarbetar på grund av traditionella förväntningarna om att kvinnor ska ta merparten av ansvaret hemma. Men den här undersökningen är intressant eftersom den pekar på att det främst är de ojämställda förutsättningarna på arbetsplatsen som gör kvinnliga chefer mer stressade än manliga.

De chefer som ofta känner sig stressade anger enligt undersökningen i högre grad att de saknar ett bra stöd från sin egen chef än de som inte är stressade. Hälften av cheferna svarar att otydliga mål eller förväntningar gör dem stressade. 61,5 procent säger att de inte har tillräckligt med tid att ägna sig åt själva ledarrollen.

I Agenda Jämställdhet ,Ledarnas jämställdhetspolitiska plattform, tar vi bland annat upp hur viktigt det är att syna de förväntningar vi har på kvinnliga chefer just för att de skiljer sig avsevärt från de förväntningar vi har på manliga chefer. Vi skriver också att vi måste börja sopa banan för kvinnliga chefer.

Att ha otydliga mål och oklara förväntningar gör att det är svårt att mäta resultat. Bekräftelse i form av både pengar och beröm uteblir. Jag har skrivit om det här bekräftelseunderskottet i ett tidigare blogginlägg.

Det som undersökningen från utbildning.se tydliggör är att om vi ska skapa jämställdhet på chefsmarknaden måste vi sluta bjuda ledarskapet med armbågen. Och att RUT-avdrag inte är hela lösningen på hur vi ska få fler kvinnor att vilja bli chefer.

Klara Adolphson

I mitt förra blogginlägg skrev jag om vikten av teamutveckling och hur det skapar innovativa organisationer. Frågan är vad du som chef behöver göra för att skapa en vinnande innovationskultur i ditt team? Ser du till att träna ditt team tillräckligt
mycket i skarpa lägen? Eller sitter du fast i för många möten och för mycket  administration för att hinna med?

Forskarna vet idag att grupper som förstår hur grupper fungerar är mer framgångsrika än andra. Man vet också att människor lär sig bättre genom att pröva sig fram än om någon säger till dem vad de ska göra. Därför kan det vara klokt att som chef lägga tid på att tillsammans med sitt team lära sig mer om hur man gör för att utveckla team. Och att träna på att vara ett team.

IDEO heter ett företag med bas i San Francisco som är några av världens främsta experter på att skapa just innovativa teams. Här är en film som visar lite hur de jobbar. Som ni ser görs det här med teamarbete och  innovation inte bara av sig självt.  Det kräver metod- och processkompetens hos både ledare och medarbetare. Varsågod att bli inspirerad!

Klara Adolphson

Vi svenskar har under senare tid fått beröm från olika håll för att vi är så kreativa, vissa tycker till och med att vi är världens mest kreativa land. Tur för oss, eftersom vårt enda existensberättigande på den globala marknaden, nu och imorgon, beror på hur innovativa och spjutspetsiga vi är.

Det är dags att börja fundera över vad det är som skapat den här kreativiteten. Är det skolsystemet? Kommunala musikskolan? Eller är det kanske landets chefer som lockar fram det ur oss?

Jag röstar för att det är vår demokratisyn som ligger till grund för kreativiteten. Ett laget före jaget- tänk som vi får med oss från det att vi föds och som också har färgat det svenska ledarskapet.

Aktuell ledarskapsforskning visar på att både skola och arbetsliv behöver satsa på teamutveckling om vi även fortsättningsvis ska stå oss i konkurrensen. Det är när vi är intensivt närvarande tillsammans med andra och dessutom tvingas skärpa oss som vi är mest kreativa, enligt forskaren Maria Sandgren i en artikel i Dagens Nyheter nyligen.

Frågan är om vi tränar våra barn tillräckligt  i teamarbete och hur medvetet vi gör det? På arbetsplatserna läggs tyvärr ofta minimalt med tid och resurser  på att träna grupper. Chefer förutsätts klara det här helt på egen hand utan att ha fått förutsättningar i  till exempel kompetens. I vissa organisationer pågår teambuildingövningarna in absurdum utan att skapa resultat; det känns som om man inte gör annat än sitter i ring och reflekterar. Men oftast klaras teamutvecklingen av på en kick-off i början av arbetsåret och sen förväntas det där med samarbete  flyta på av sig självt.

Framtidens nyckelkompetenser handlar om att hantera och utveckla relationer för att kunna skapa resultat. Spana in den här studien från Insitute for the future som visar vilka kompetenser du behöver utveckla hos dina nuvarande (och leta efter hos dina kommande) medarbetare.

Bli inte förvånad när nästa 80-talist på rekryteringsintervjun frågar: ”Och hur använder ni varandra här då?”.  Kommande generationer vill arbeta i team. Att ingå i ett sammanhang med bra värderingar, få återkoppling och utvecklas ihop med andra är något som de förväntar sig av sin arbetsplats. Annars kan det lika gärna vara.

Hur ligger du själv till? Är du ensam och stark, eller är du som mest briljant när du får lösa uppgifter ihop med andra i skarpt läge? Och i så fall, får du den träning du behöver för att kvala in bland framtidens ledare?

Klara Adolphson

Under de fem år som vi gjort listan Framtidens kvinnliga ledare har vi fått en och annan kommentar kring de kriterier vi har för att välja vem som platsar på listan.  Nu har den diskussionen blossat upp igen, bland annat skriver Seher Yilmaz,  fd ordförande på LSU och numera konsult på pr-byrån Prime, i sin blogg idag att hon tycker att vi fokuserar för mycket på näringslivet och på formella chefspositioner, på om man sitter med i ledningsgruppen, på hur stor budget man har  och på hur många man har under sig. Som ansvarig för juryn för Framtidens kvinnliga ledare vill jag därför koppla tillbaka till listans ursprungliga syfte.

Syftet med Framtidens kvinnliga ledare är att bryta mansdominansen på chefsmarknaden. Listan är en direkt konsekvens av att näringslivet gång på gång ropar att det inte finns några kvinnor att rekrytera till toppositionerna, medan vi ser hur kvinnor varje dag väljs bort på grund av föråldrade föreställningar om vad ledarskap, chefskap och kompetens är och bör vara.

Med Framtidens kvinnliga ledare vill vi komma åt de maktstrukturer som gör att vi fortfarande bara har 34procent kvinnliga chefer i Sverige idag. Vi vill bryta de manliga maktstrukturerna och då är det det formella chefskapet som behöver förändras, det är den arenan som kvinnor hålls utanför.

Vi vet att det finns massor av unga kvinnor därute  som kommer att kunna ta de här positionerna. Många av dem finns i offentlig och ideell sektor och många finns inom kultur och politik. Vi har rätt bra koll på dem och vi vet att de många gånger är formidabla ledare. Vi vill inget hellre än att se dem som chefer inom några år. Problemet är att om vi inte förändrar maktstrukturerna så kommer de inte att släppas in.

Därför gör vi den här listan. För att peka på de fantastiskt kompetenta unga kvinnor som redan har tagit sig in och upp till toppchefsjobben och för att visa för andra unga kvinnor och resten av världen att framtidens ledare och chef inte per definition är en vit, medelålders, heterosexuell man som pekar med hela handen.

Seher Yilmaz, vi vill se dig på listan om några år, så Prime, se nu till att ge henne en formell chefsposition snabbt som attan så hon hinner få den makt hon behöver för att platsa innan hon fyller 35.

Jag sitter länge på tunnelbanan och tittar på bilden av Michael Bublés julalbum. Den väcker något i mig. En längtan efter att få strosa sådär nyduschad och obekymrad genom ett snöigt New York med en vackert inslagen julklapp i handen.

Han är så välklädd, så utsövd och så tydligt på väg till något trevligt. En dörr ska öppnas och ut ska strömma julmusik och underbara dofter.  Han ska stiga in i värmen och några rara barn i glänsande inneskor ska kasta sig om hans hals. Han ska få god mat, gott att dricka, stimulerande samtal och kärleksfull samvaro.

Det är bilden av 50-talsmannens jul. Frank Sinatra-mannens. En executive som jobbar hårt men också vilar hårt när det väl blir ledigt. Med en wisky i läderfåtöljen framför eldstaden.

Ställ den här mannen mot alla bilder av julpyntande Pernilla Wahlgren-kvinnor med glada barn i famnen som fullkomligt väller över oss i december. Kvinnan som fyller rummen i huset som Bublé firar jul i med julmys. En bild som precis som den här ovan minner om en tid då hemmafrun och icke-existensen av kvinnliga chefer var ett faktum.

De här bilderna säljer. De säljer för att vi drömmer om att livet ska vara så här.

Och är det så konstigt? Inte för den som dan före dopparedan brukar stå i en blingpyntad galleria och svettas med stirrig blick, tummande på en av handsvett fuktig inköpslista och panikångesten på ingång. Som skickar det sista jobbmejlet natten före jualfton men sätter timern på 14 januari för att inte medarbetarna ska förstå att chefen inte är hållbar. Eller som går upp tre kilo i vikt före jul för att konsultgodiskorgarna som dignat i fikarummet hela december varit enda sättet att hålla energin uppe under julruschen.

TCO gjorde en undersökning inför sommarens ledighet som visade att nästan tre av fyra kvinnor ansåg sig ta huvudansvaret för hushållet under semesterveckorna mot knappt var tredje man. Istället sa sig tre av fyra män stå framför grillen mot knappt var femte kvinna.

Undrar just vem som får hedersuppdraget att griljera julskinkan? Michael Bublé kanske?

Klara Adolphson