Jag hade inte tänkt kommentera industriavtalet….

Jag hade inte tänkt kommentera industriavtalet i år. Hela processen känns alltmer underlig, en slags danse macabre där figurer rör sig runt varandra i stela och invanda rutiner, efter förutbestämd regi. För att slutligen idag slå på trumman för resultatet, 6,8%.

Just 6,8% är vad Sveriges anställda inom industrin förväntas förbättra sina prestationer med de kommande tre åren. Oavsett konjunktur och global konkurrens, oavsett uppgift eller position på företaget och oavsett vilket företag man jobbar på. Lönerna för en halv miljon människor bestäms i Stockholm, av en handfull fack- och arbetsgivarrepresentanter som aldrig satt sin fot på ditt jobb eller sett vad du presterar. Man påstår visserligen att den individuella lönesättningen nu tar fart ute på företagen, men är som vanligt inte överens om 6,8% är taket eller golvet. Och med individgarantier delvis kvar, blir det småsmulor över att fördela individuellt.

Nej, jag hade inte tänkt att kommentera avtalet och det faktum att arbetet för att modernisera lönebildningen nu gör halt i ytterligare tre år.

Men så började jag tänka på vad detta får för konsekvenser. Inte på Metall eller Teknikföretagen, inte på Medlingsinstitutet eller på Näringslivsdepartementet – utan ute på företagen. På Volvo och Scania, på lilla  Nisses plåt i Gnosjö eller på Ericsson och andra företag som står mitt i konkurrensens malström. Där man ska leva med dessa hopplöst föråldrade avtalsmodeller som inte ser lönen som en investering i de anställdas kompetens och engagemang, utan som en rättighet som ska smetas ut lika för alla.

Och för alla chefer. Som i ytterligare tre år ska se sina allra skickligaste medarbetare i ansiktet och efter att ha höjt deras prestationer till skyarna i utvecklingssamtalet, bara ha ynkliga hundralappar att belöna dem med. Chefer som får svårt att levererara önskade resultat eftersom de bästa och mest kompetenta medarbetarna kommer söka sig till företag där lönen är individuell och speglar din egen prestation.

Som en sista bastion slår avtalsrörelsen vakt om alltigenom kollektivistiska principer. En för alla –  alla för en. Hur länge ska det fortsätta? Hur länge ska man värna organisationernas makt mot det enskilda företaget och den enskilde medarbetarens intresse? Hur länge ska vi vänta tills Sverige får en modern lönebildning?

3 Kommentarer
  1. Calle
    Calle says:

    Håller i och för sig med men det rimmar illa när det kommer från en organisation som på kollektivistiskt sätt förespråkar kvotering till styrelser. Ni är inte konsekventa. Det är alltid individen som skall vara i centrum, inte kollektivet. Hur länge skall vi vänta tills Ledarna har en modern jämställdhetslinje?

    Svara
  2. Annika Elias
    Annika Elias says:

    Hej Calle,
    Din kommentar ligger visserligen lite vid sidan av ämnet, men jag förklarar gärna hur vi tänker.
    Idag väljs många kompetenta och dugliga individer bort när man rekryterar till styrelser – bara för att de är kvinnor. Och en hel del andra, mindre kompetenta individer kvoteras in – bara för att de är män.
    För oss är inte kvotering ett självändamål, det är ett redskap för att bryta de mönster och den kultur som idag förhindrar rekrytering av de bästa krafterna till våra styrelser.
    Vi vill att utgångspunkten ska vara individens kompetens, inte kön!

    Svara
  3. Calle
    Calle says:

    Tack för svar. Det hedrar dig!

    Det finns dock också många kompetenta män som väljs bort för att att de inte finns i de kompisgäng som ofta tar fram styrelseledamöter, ibland mindre kompetenta sådana. Könskvotering är att bortse från kompetens och sätta kön före individ. Kvotering är socialism och kollektivism som inte hör hemma i en demokrati.

    Jag förstår dock syftet och har absolut inget emot fler kvinnor i styrelserna, men metoden är inte ok. Dessutom ska inte någon annan än ägarna kunna bestämma vem som representerar dem i styrelserna i ett privat aktiebolag.

    Svara

Vad tycker du?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *