Det politiska ledarskapets utmaningar

Kraven på politiker är stora. De ska vara välförankrade i sina partier, men också ha erfarenhet från ”verkligheten”. De ska vara som folk är mest, men absolut inte ha några skelett i garderoben. De ska ha visioner, men måste också vara praktiskt lagda pragmatiker.

När socialdemokraternas verkställande utskott i veckan presenterade sitt förslag till ny partisekreterare – Lena Rådström Baastad – lät reaktionerna inte vänta på sig. I LO:s tidning Arbetet skriver den politiske redaktören Martin Klepke att S genom valet av Rådström Baastad ”tagit fasta på partisekreterarens roll som samordnare”, men inte som ideologisk kraft. Han menar också att turerna i Rådström Baastad yrkesliv är ”motsägelsefulla”, då hon ett drygt år efter valet 2014 och tio år som kommunalråd respektive kommunstyrelsens ordförande i Örebro hoppade av sina politiska uppdrag för att i stället börja jobba som ledarskapskonsult på Gaia Leadership.

Och i Svenska Dagbladet ironiserar ledarskribenten Per Gudmundson över den tillträdande partisekreterarens bakgrund som ledarskapskonsult, under rubriken ”Då arbetare, nu new age-coach”. Han menar att utnämningen är symptomatisk för att tiden är förbi ”när arbetarrörelsen kunde förstås utifrån yrkestitlarna på valsedlarna”, och exemplifierar med brevbärare, skogsarbetare, hushållerska och typograf. Möjligen bortser då Gudmundson ifrån att Rådström Baastad även har titlar som IT-säljare, politisk sekreterare och kanslichef på sitt cv.

Själv är jag av den övertygelsen att det är bra att gå in och ut ur politiken. Politiskt aktiva blir bättre politiker om de under karriären gör något annat ett tag, och många inom näringslivet skulle nog få en bättre förståelse för politiken om de ägnade en tid åt partipolitiskt engagemang. Och jag har svårt att tänka mig en bättre kombination av erfarenhet för en partisekreterare än kommunpolitik och ledarskapskonsultande.

0 Kommentarer

Vad tycker du?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *