Tappa inte balansen chefen

Händer det att du ibland känner dig som en balanskonstnär? Frukta inte, ty du är inte ensam. Att vara chef innebär att balansera olika intressen och hantera en bred variation av uppgifter. Ofta är det just det som många chefer upplever som så stimulerande. Men då gäller det att hålla balansen så att du inte kantrar.

En viktig uppgift som chef är att ha överblick över helheten. Dina medarbetare ska i första hand kunna fokusera på sina olika uppdrag och den verksamhetsnära kontexten, men du behöver ha ett vidare perspektiv för att kunna prioritera, planera och ta bästa möjliga beslut.

Ledarna har tagit fram en modell som vi kallar 5R – Chefens balansbräda som du kan använda som ett stöd i chefsrollen. Syftet är att synliggöra alla delar av ditt chefsuppdrag och inte minst visa att alla delar hänger samman. Ensidigt fokus på någon del gör att helheten riskerar att kantra och du tappar balansen.

De 5 R:en är relation, riktning, ram, resultat och roll. Alla viktiga ingredienser i chefs- och ledarskapet. Om relationerna på arbetsplatsen inte fungerar som du tänk dig, så kan det vara värt att vidga perspektiven och se om orsaken går att finna i exempelvis otydliga mål eller strukturella hinder som skapar frustration. Som chefer är vi alla olika och har olika fokus i vårt arbete. Några är starkt relationsorienterade medan andra fokuserar helt på resultaten. Men alla delar är viktiga och bidrar till helheten.

Min förhoppning är att du kan använda balansbrädan som en karta att orientera efter. Inte minst när tunnelseendet inträder vid stressiga perioder. Då kan vi alla behöva hjälp att ta ett steg tillbaka och få en överblick över helheten.

Hur balanserar du alla delar av ditt chefsuppdrag?

Låt #metoo bli #wetoo

Kraften i #metoo är fantastisk. Många, nästan alla kvinnor, har utsatts för någon form av sexuella kränkningar eller trakasserier. Det har följt oss hela livet, i skolan, på praktiken, på fritiden, på jobbet. Nu måste det mödosamma arbetet påbörjas med att stävja, motarbeta och hela sjuka organisationer och kulturer. Ett stort ansvar faller naturligtvis på chefen, oavsett position eller bransch. Vad detta visar är ett misslyckat ledarskap, ”laissez-faire” även kallat ”låt gå” eller passivt ledarskap. Laissez-faire är en likgiltig typ av ledarskap där ledaren är passiv istället för att ta sin roll och sitt ansvar i viktiga situationer. Det passiva ledarskapet är förknippat med otydligheter i roller, och har samband med stress, ohälsa och konflikter på arbetsplatsen.

Detta är ett strukturellt problem, ett kulturellt problem och ett strategiskt problem. Om man tillåter kräkningar av detta slag i sin organisation så visar det på kortsiktigt tänkande, ibland vänskapskorruption, enögt ekonomiskt vinstintresse, konflikträdsla, okunskap och dålig moral –  listan är lång. #metoo blottlägger bristen på ansvar, etik och bristen på helhetstänkande. Att individ, organisation och omvärld är ömsesidigt beroende av varandra. Det som sker i det ”lilla”, att enskilda övergrepp inte är enskilda utan påverkar hela företagskulturen, varumärket och omvärlden. Om man som chef kan se mellan fingrarna på kränkningar och övergrepp i sin närmiljö som man har direkt ansvar för hur är det då med kränkningar och övergrepp på en armslängds avstånd? Det kan röra sig om städfirman som städar kontoret, den stora leverantören som ni är helt beroende av. Chefskollegan som kränker. Kunden som kränker din medarbetare.

En majoritet av världens befolkning kan inte göra sin röst hörd i #metoo kampanjen, de har inte tillgång till internet. Mer än fyra miljarder människor saknar tillgång till internet, 60 procent av världens befolkning i stora delar av Asien och Afrika. Västvärldens guldgruvor för råvaruutvinning och billig arbetskraft där den riktiga rovdriften ofta pågår, både av människorna och miljön. För dem finns ingen #metoo kampanj, rasande ledarskribenter och krismöten i ledningsgruppen.

Jag vet, vi är bara människor, även chefen, och för att få saker att hända måste vi prioritera frågor men så fantastiskt det skulle vara om vi kunde påbörja en djupare samtal om ledarskap och organisationer där alla måste inkluderas. Ett samtal där kärnan är vilket ledarskap behövs för att skapa organisationer där ingen kommer till skada på jobbet oavsett var i leverantörskedjan man befinner sig. Även de med ingen röst. Jag säger som Kronprinsessan Victoria. ”Hur går vi vidare?” ”Tillsammans”. Låt #metoo bli #wetoo.

Misslyckad som chef? Det kanske inte är dig det är fel på!

Att ha framgång och trivas som chef är inget självklart. Många prövar någon gång under yrkeslivet på ett chefsuppdrag, bara för att ganska snabbt kliva av med ett konstaterande att ”det var ingenting för mig”. Andra kämpar på, men vantrivs mer eller mindre och utsätter både verksamheten och sig själv för risker. Och vi tar det alla för självklart att vissa passar som chefer, andra gör det inte.

Men att det inte behöver bero på individen, utan också på de förutsättningar som ges i form av organisation och struktur, har två forskare från Göteborg, Linda Corin och Lisa Björk, visat i sina respektive avhandlingar. Igår presenterades deras forskning, sammanfattad i en gemensam rapport ”Chefens organisatoriska förutsättningar i kommunerna” vid ett seminarium på SNS. Det Lisa Björk och Linda Corin visat i sin forskning är saker som de flesta av oss som arbetat som chef i offentlig verksamhet själva upplevt, men här finns nu en tydlig kunskap som hjälper oss att angripa problemen.

De pekar för det första på att chefsuppdragen i kommunal verksamhet ges olika förutsättningar, och att olikheten följer samma linjer som på resten av arbetsmarknaden. Chefsuppdrag i mansdominerad verksamhet, teknisk förvaltning, fastighetsfrågor och dylikt ges bättre förutsättningar än chefsuppdrag inom kvinnodominerade yrkesområden som äldreomsorg. Det gäller alla parametrar, storleken på arbetsgruppen, rätt stödfunktioner och tillgång till dialog med överordnad chef och ledning. Det är också inom äldreomsorg som vi finner störst omsättning på chefer och flest chefer som själva uttrycker hälsoproblem.

Corin och Björk visar också hur många chefer upplever en obalans mellan krav och resurser, och att en stor del av arbetstiden används till arbetsuppgifter som inte ingår i chefsjobbet eller till och med är helt överflödiga.

Men de pekar också på lösningar.

Vi vill alla ha välfungerande chefer som kan bidra till hög kvalitet i välfärden, bra och attraktiva arbetsplatser och en effektiv hantering av våra gemensamma resurser. För att åstadkomma detta måste chefsuppdragen göras likvärdiga och hanterbara. Alla chefer måste ha tillgång till det stöd man efterfrågar, rimliga personalgrupper och tillgång till en välfungerande dialog uppåt och nedåt i organisationen.

Själv tror jag att chefer i offentlig verksamhet alltid kommer uppleva en obalans mellan krav och resurser. Helt enkelt därför att de är hängivna, ofta specialistkompetenta personer som brinner för sin verksamhet och alltid vill göra mer och bättre. Så för att få dessa personer att trivas, att göra ett bra jobb och att stanna kvar måste vi ge dem ett starkt och tydligt mandat att själva prioritera bland sina arbetsuppgifter och få stöd i det de inte själva hinner med.

Att vara en tydlig och närvarande chef, kräver att du själv har tillgång till påfyllning och till dialog med din egen chef och ledning, så att du i varje läge kan fatta trygga och bra beslut. Och att vara lugn också med det du tvingas välja bort. Så nästa gång vi hör om någon bekant eller vän som flytt från ett chefsuppdrag, så kanske vi ska fråga oss vilka förutsättningar hen hade. Var det ens möjligt att fungera som chef i det uppdraget?

Exakt i vilken stund tappar de fotfästet?

Det är inte första och dessvärre inte heller sista gången jag med häpnad ser hur höga chefer helt tappat fotfästet. Nu är det Paradishärvan där bland andra Leif Östling, ordförande för Svenskt Näringsliv, figurerar. En del av hans uttalanden har onekligen kryddat på eländet lite extra. Exempelvis när han undrar vad han fått för de pengar han betalat i skatt. Han framhåller också att han betalat skatt för minst tusen skattebetalare.

Till Östlings försvar bör framföras att han inte agerat i strid med svensk lag. Jag är också övertygad om att han under sin yrkeskarriär jobbat hårt och haft stort inflytande och ansvar för verksamheter och alla de som arbetar där. Hans privatliv har sannolikt fått stå tillbaka i perioder. Men detta är positioner han också haft betalt för, kanske motsvarande tusen skattebetalare.

På Ledarna har vi tygkassar med trycket ”Samhället förändras, goda ledare gör det till det bättre”. Nej, ledsen Leif Östling. Du ingår dessvärre inte i skaran goda ledare. Det som gör mig mest ledsen och frustrerad är att det agerande vi nu får ta del av skitar ner alla Sveriges chefer. Det är personer i toppositioner som det skrivs om och som i sin tur ger en snedvriden bild av chefers drivkrafter och moral. Dessa enstaka individer är inte i närheten av att vara representativa för den halva miljon chefer som är verksamma i Sverige.

Jag kan inte låta bli att undra över i vilken stund chefers normalt fungerande etiska kompass upphör att fungera. Är det vid en viss summa pengar? Händer det när personens inflytande och makt ökar till en viss grad? Är det när umgänget begränsas till en liten skara av gelikar? Jag har i mitt yrkesliv träffat och arbetat med fantastiska chefer som brunnit för verksamheten. Några av dem gick vilse på vägen från mellanchefer med sunda värderingar till höga chefer där normer som tidigare varit självklara plötsligt inte längre gäller. Som chefen som köpte ett biljardbord till sitt hem på företagets bekostnad. Varför? Ja, det var lämpligt som representation. En chef som hade alla förutsättningar att själv bekosta inte bara ett, utan ett stort antal biljardbord.

Vad är din teori? När exakt händer det att anständiga personer i yrkeslivet plötsligt förlorar fotfästet?

Det handlar om ledarskap, Leif

Leif Östling, ordförande i Svenskt Näringsliv, har fått löpa gatlopp för ett uttalande om skatter i TV i söndags. Sedan dess har han backat, och framför i ett meddelande på måndagen, att avsikten med att säga ”Vad fan får jag?” har varit att peka på att just han inte anser sig ha så stor nytta av den skattefinansierade välfärden.

Men, som vi alla vet, man kan inte ändra på det som en gång blivit sagt.

Jag tror ingen blev särskilt förvånad över avslöjandet om nya former för skatteplanering. Många blir inte heller upprörda över att människor försöker skydda sina pengar från skatt, så länge det inte sker något olagligt. Möjligtvis lyfts ett och annat ögonbryn inför avslöjandet att de råder skattekonkurrens på den nivån mellan länder i den europeiska unionen.

Nej, det som sticker i ögonen är när en av de absolut mäktigaste personerna i Sverige väljer att ställa sig utanför samhällskontraktet och hävda principen att var och en betalar för sig.

I Leif Östlings och mitt Sverige finns en hög grad av tillit och lojalitet. Den bygger på att vi som har dragit en vinstlott i samhället, självklart bidrar till att hålla en anständig nivå för alla, allt efter förmåga. Vi har kommit överens om att ett stabilt, tryggt och välmående samhälle gynnar oss alla och tar oss in i framtiden på bästa sätt.

Men om en ledare och ordförande i en jättestor och mäktig organisation, väljer att ställa sig själv utanför det kontraktet, händer det något.

En samhällsledare måste vara en förebild. Ett stort ledarskap förutsätter att du sätter helheten framför jaget och att du är ödmjuk inför din egen roll och position. Omtanke om din egen välmåga är mänskligt, men kan inte ta överhanden om du vill förtjäna andras förtroende. Detta gör Leif Östlings uttalande till mer än en groda.

 

Använd #metoo i ditt ledarskap

#metoo är en fråga som angår oss alla och du som chef har ansvar för att både jobba förebyggande och långsiktigt. Ta chansen att nu göra frågan relevant i er arbetsvardag:

Lyssna på de berättelser som nu finns omkring dig, undersök hur det ser ut i den egna organisationen och ta reda på om det finns risker för exkludering, trakasserier och diskriminering i er egna kultur och struktur.

Det kan vara lockande att luta sig tillbaka och avfärda det hela med att det inte finns sexuella trakasserier inom vår bransch eller att hos oss jobbar inga ”rötägg”. Just nu riktas ljuset mot vissa branscher, exempelvis media- och restaurangbranschen, men problemet är större är så, det är strukturellt och finns på hela arbetsmarknaden.

Här följer konkreta tips för vad ditt ansvar som chef är när det kommer till sexuella trakasserier, hur du kan arbeta förebyggande och hur dina vardagliga beteenden kan bidra till att skapa en inkluderande arbetsplats.

1. Använd case och konkreta situationer

En förutsättning för att våra arbetsplatser ska vara fria från trakasserier och sexuella trakasserier är att alla vet vad som är ett oaccepterat beteende och vart gränsen går. Det gäller att bryta en rådande tystnadskultur. Sexuella trakasserier är så vanligt att om ni inte har några anmälningar på er arbetsplats är sannolikheten stor att problemet ändå finns men ingen pratar om det.

Diskutera frågan #metoo utifrån riktiga situationer och case. De allra flesta kvinnor har någon gång blivit utsatta för trakasserier och exempel kan du hitta bland medarbetare, chefer, vänner och bekanta.

2. Använd lagstiftningen i ditt arbete

Det finns mycket tydliga krav i diskrimineringslagstiftningen kring arbetsgivarens ansvar. Ett av dem är att det ska finnas skriftliga rutiner och riktlinjer mot trakasserier och sexuella trakasserier.

  • Rutinerna ska vara uppdaterade och tydliga för alla i organisationen – chefer, medarbetare, nyanställda, vikarier och inhyrd personal.
  • Det ska tydligt framgå var gränsen går och var en vänder sig om en själv blir utsatt eller uppfattar att någon annan blir utsatt för trakasserier.
  • Ta upp frågan i många olika sammanhang; på introduktioner, i medarbetarsamtal, på arbetsplatsträffar och personalkonferenser, i medarbetarenkäter etcetera. Det visar att du som chef och ni som organisation tycker frågan är viktig.
  • Tydliggör vad som är ett oaccepterat beteende och använd dig av konkreta exempel. I diskussioner kan ni utgå från case för att göra frågan mer relevant i er vardag.

3. Agera snabbt och visa stöd

Om du får vetskap om att någon blir trakasserad ska du, enligt lag, utreda vad som hänt och vidta åtgärder för att förhindra fortsatta trakasserier.

  • Ta fram tydliga rutiner för hur både du som chef och dina medarbetare ska agera.
  • Agera snabbt och starta direkt en utredning om vad som hänt.
  • Visa stöd för den som är utsatt. Det ger en tydlig signal om att trakasserier inte accepteras på er arbetsplats.

4. Förebygg, undersök, analysera och åtgärda

Som chef måste du ha kunskap om ditt ansvar och sedan årsskiftet har alla arbetsgivare ett utökat ansvar för att undersöka, analysera och åtgärda sexuella trakasserier på arbetsplatsen, detta ska ske i fyra steg:

  1. Undersök om det finns risk för sexuella trakasserier.
  2. Analysera orsakerna till de risker som har upptäckts.
  3. Åtgärda och genomför åtgärder för att förebygga diskriminering och främja lika rättigheter och möjligheter.
  4. Följa upp och utvärdera ert arbete.

5. Arbetet för en inkluderande och jämlik arbetsplats

En viktig del i det förebyggande arbetet är att varje dag agera för en inkluderande och jämlik arbetsplats. Kultur och arbetsmiljö skapas av våra beteenden i vardagen och exkluderande beteenden är alltid skadliga för arbetsmiljön. Det kan till exempel handla om det sociala som sker på arbetsplatsen; som en exkluderande jargong, sexistiska, rasistiska eller homofobiska skämt, eller om det som sker utanför kontorets väggar – på konferenser och företagsevent. Men exkludering sker också i form av beteenden som rör själva arbetet; vem som får ta plats på möten, vems idéer som tas vidare och hur resurser fördelas i organisationen.

Som chef är du en förebild och sätter på många sätt normen i verksamheten:

  • Ta ansvar för att alla inkluderas i din grupp eller enhet. Ett inkluderande beteenden i organisationen minskar risken för att trakasserier och diskriminering.
  • Ge dina medarbetare och chefer möjlighet att öva på att säga ifrån i vardagen, det gör det enklare att agera direkt när någon händer.
  • Skaffa dig kunskap om hur exkluderande beteenden tar sig uttryck. Det kan vara både uppenbart och subtilt och arbetet för inkludering kräver därför både mod och medvetenhet. Många av de exkluderande beteenden vi ser på våra arbetsplatser återfinns hos de formulerade härskarteknikerna. (Det finns också flera böcker som tar upp härskartekniker.) Läs på så att du kan ligga steget före när det gäller att uppmärksamma beteenden som i värsta fall kan leda till trakasserier eller diskriminering. Börja med att kort gå genom de olika härskarteknikerna, motstrategierna och bekräftelseteknikerna och låt sedan dina medarbetare öva utifrån konkreta situationer på samma sätt som när det gäller sexuella trakasserier.
  • Se över era processer och säkerställ att alla har samma villkor.
  • Använd er av Make Equals samtalsguider för #killmiddag för att börja prata om bilder av manlighet. Make Equal arbetar just nu med att ta fram ett metodmaterial som kan användas för att skapa mer jämlika arbetsplatser.

6. Skaffa kunskap, ta hjälp och walk the talk

Det är helt centralt att du som chef vet vad ditt ansvar är enligt lag och hur du kan jobba förebyggande med frågor om inkludering.

  • Skaffa dig kunskap så att du som chef kan identifiera trakasserier och sexuella trakasserier men även tidigt se exkluderande beteenden.
  • Agera som den förebild du är. Det är våra beteenden i vardagen som skapar vår kultur och arbetsmiljö.
  • Ta hjälp av de som kan frågorna. Arbetet för jämställdhet och jämlikhet och mot diskriminering och trakasserier är till viss del en spetskompetens.
  • Arbeta med frågor för inkludering och mot trakasserier och diskriminering inom ramen för er verksamhetsutveckling, och behandla det som vilket annat område som helst där ni behöver fylla på med kunskap, göra analyser och ta fram handlingsplaner.

Mer om definitionen finns på DOs webbplats.

Jag vill  även tips dig om Make Equals seminarium den 28 november i Stockholm ”Hur går vi vidare efter #metoo”.

Läs även mer i TCO: s handbok ”Bryt tystnaden en handbok om sexuella trakasserier”.

Ett demokratiskt ledarskap mot nazismen

För andra gången marscherar nazister på Göteborgs gator i september 2017. Jag måste nästan nypa mig i armen när jag skriver detta. Sist det hände var på fyrtiotalet och därefter har vi fått mer än nog facit på vad deras ideologi leder till. De flesta överlevare är nu borta, men barn och barnbarn lever fortfarande mitt ibland oss och det kollektiva minnet av våld, förföljelse och förintelse kommer leva för evigt. Trots detta accepterar just nu det svenska samhället att anhängare till denna ideologi tillåts skrika ut sitt hat och hota oss alla andra genom sin blotta närvaro.

Givetvis handlar detta om en mycket liten grupp människor. Men det blotta faktum att de finns, och ges utrymme, är ett tecken på att acceptansen för deras idéer har ökat. Ett annat belägg för att vi börjar vänja oss vid rasism och intolerans är valframgångar för högerpopulismen över hela Europa.

Men nu mobiliseras motståndet starkt i politik, i ideella organisationer och hos individer. En grupp som kommer vara avgörande för att vi behåller ett demokratiskt, tolerant Sverige, är cheferna på våra arbetsplatser.

Arbetsplatserna är en av de viktigaste arenorna för integration och inkludering och där möts människor som annars lever parallella liv i samhället. Cheferna som leder arbetet, gör det genom att skapa samsyn kring uppdrag och mål för verksamheten och genom att bejaka varje medarbetares individuella bidrag. I det arbetet lägger man grunden till respekt och förståelse för människor med olika bakgrund och olika förmågor. En arbetsplats fungerar inte om någon sprider hat och ser ner på sina medarbetare, grunden för effektivt samarbete bygger på tillit och respekt för alla individers lika värde.

På så sätt får cheferna en roll i att bygga vårt samhälle starkt och öppet, näringsliv och offentlig verksamhet kan utvecklas och bidra till allas välfärd. Men det kräver att chefer har tid för sitt ledarskap och utrymme i det dagliga arbetet att skapa samsyn och en trygg värdegrund kring arbetet.

I samtal med en tysk kollega nyligen fick jag höra en sak som öppnade mina ögon för hur viktigt ledarskapet på arbetsplatsen är. Han anser nämligen att om ledarskapet på arbetsplatserna i Tyskland på trettiotalet hade byggt på demokrati, respekt och delaktighet istället för på hierarkier och rädsla så hade nazismens utveckling försvårats väsentligt, och kanske till och med förhindrats.

Det är hans bedömning, men för mig är den tanken tillräcklig för att jag ska bli stärkt i min uppfattning att chefernas vardagliga arbete med integrering och inkludering är en stark motkraft mot nazister och rasister i ett demokratiskt samhälle.

Alla behöver en chef!

Jag har fått en ny chef. Efter nästan ett år utan chef är hon äntligen på plats. Jag och mina kollegor har dock inte varit helt chefslösa. Vi har haft en engagerad och ambitiös tillförordnad chef som har kunnat hantera det mest angelägna och akuta. Men hon har ju liksom haft oss lite på sidan av tillsammans med sina ordinarie åtaganden.

En kollega från en annan enhet sa till mig häromdagen: Men ni som är ledarskapsexperter behöver väl ingen chef? Och mitt spontana svar var: Alla behöver en chef!

Men visst har vi klarat oss under den här tiden. Jag och mina kollegor på enheten vet mycket väl vad vi behöver ägna oss åt dag för dag. Löpande arbetsuppgifter, utvecklingsarbete och utmaningar finns det gott om. Men jag menar, att oavsett hur självgående en grupp medarbetare är, så behövs någon som har helhetsperspektivet och har som uppdrag att hålla ihop alla trådar och synka vår verksamhet med övriga enheter och avdelningar. Det gäller inte minst för oss som är ute och rör på oss en hel del och sällan träffas mangrant. Det handlar inte om en chef som detaljstyr och har alla fingrar i syltburken hela tiden, utan en som finns till hands för att skapa förutsättningar för att vi i vår tur ska kunna gör vårt jobb.

Jag vet att det finns de som har en annan syn på det här med chefer. När vi på Ledarna har kampanjer som når ut i externa sociala medier med möjlighet att kommentera dyker det nästan alltid upp inlägg som går ut på att livet skulle vara bättre utan chef eller synpunkter på att chefen inget gör, men tjänar storkovan. Ledsamt tycker jag naturligtvis. Eftersom jag vet att de allra flesta chefer gör ett fantastiskt arbete, utan att det alltid syns. Självklart finns det personer som har dåliga erfarenheter när det kommer till chefer, men faktum är att chefer i Sverige har ett fantastiskt stort förtroende. Enligt Netigates undersökning har fyra av fem högt förtroende för sin närmaste chef. En orsak tros vara att cheferna tar sig tid för sina medarbetare och ställer rimliga krav.

Nu ser i alla fall jag fram emot att min nya chef ska få jobba in sig och komma igång. Enligt henne själv uppskattar hon att hon är fullt brukbar för oss om några månader. Låter som en bra plan. Även chefer behöver ju introduceras och landa i rimlig takt som jag skrev om i mitt förra blogginlägg.

Vilka för- och nackdelar ser du med att ha en chef?

Kvinnor duger inte

Kanske studsar du till inför rubriken? Man hör inte någon säga så nuförtiden, men faktum är att det är den enda slutsatsen man kan dra av AllBrights årliga jämställdhetsrapport som presenterades i måndags.

Inga framsteg alls när det gäller andelen kvinnor i börsbolagens ledningsgrupper, mycket små framsteg i bolagsstyrelserna – trots kvoteringshot de senaste åren – och dubbelt så många bolag på skämslistan, där de bolag som varken har kvinnor i ledningsgruppen eller i styrelsen återfinns. Dessutom ser det dåligt ut bland bolagen som bubblar under storföretagen.

Hur länge ska vi ha det så här? En dryg tredjedel av Sveriges chefer är kvinnor, men bara 16 procent av vd:arna. Och tittar vi på börsbolagen handlar det om sex procent av vd-stolarna. Varför anses inte skickliga, erfarna, välutbildade kvinnor skickade att ta hand om högsta ledningen?

Samtidigt hörde jag i morse ett utdrag ur Hilary Clintons nya bok där hon analyserar valförlusten. Utan att ducka för sitt ansvar när det handlar om dålig politik och brister i kampanjarbetet, pekar hon på det faktum som mer än alla andra avgjorde valet till Trumps fördel: Hon är kvinna.

I Sverige, världens mest jämställda land (?) har vi ännu inte haft en kvinna som statsminister, 96 år efter att kvinnorna fick rösträtt. Och de två som varit i närheten har åkt ut så fort det börjar hetta till.

AllBright tycker att vi ska ta till vår konsumentmakt och börja bojkotta företag som inte är jämställda. Det kan vi göra, men för mig blir det lite musen som röt, med risk för att det inte blir något resultat på länge.

Ledarna vill att vi ska kräva av politiken att man tar sitt ansvar och lagstiftar om kvotering till bolagsstyrelser för att dela makten och inflytandet över ekonomi och näringsliv, och en helt individualiserad föräldraförsäkring för att skapa bättre förutsättningar för kvinnor att göra chefskarriär och nå till toppen. Sedan måste vi dessutom fortsätta det tålmodiga arbetet med påverkansarbete så att företag och verksamheter slutar slösa bort värdefull chefskompetens och inser att ledarskap inte har något kön.

Tala sanning mot makten

Sommarledigheten är slut för i år men förhoppningsvis inte de goda föresatserna som vi lovade oss själva i somras. Det där om att ta tag i saker, sätta gränser, vara tydlig och säga ifrån…

Oavsett hur tydliga våra organisationsstrukturer och roller är så är verkligheten alltid mera komplex och svårbegriplig. Organisationen är full av människor, inte rutor, med mera eller mindre makt, både formell eller informell, bindningar och låsningar till varandra. Att säga vad man egentligen tycker framförallt mot överordnade, som din egen chef till exempel är ofta svårt. Vi tystnar och tystnar, ibland även andra med obetänksamma kommentarer eller bara det faktum att vi har en viss position. Att säga ifrån och tala sanning, din sanning, kan ibland också få obehagliga konsekvenser. Många visselblåsare vittnar om det.

Med chefskapet följer den formella makten och för dina medarbetare är du alltid överordnad. Hur försäkrar du dig om att du inte tystar andra, att medarbetarna vågar säga det som de verkligen tycker och står för till dig? Fördelarna med att säga sin mening, eller sanning, är stor för att minska riskerna för felaktigheter men också för att alla ska kunna bidra med sina tankar om förbättringar. När din organisation konkurrerar med andra i en halsbrytande fart behöver alla organisationer alltmer ta del av den kollektiva intelligensen.

Sommaren har inte varit fri från ”skandaler” i olika organisationer, till exempel har Transportstyrelsens it-skandal rullat vidare och mycket kretsar kring kommunikationen, vem sade vad till vem och när, men hur mycket frågades det och lyssnades? Om det nu är som så att denna information inte kom fram till rätt person. Händelser som dessa hade kanske kunnat stoppats om någon eller några ”talat sanning” mot makten eller om överordnade lyssnat.

Inom ledarskap betonas ofta det relationella och kommunikativa men chefer råkar ofta ut för, hur goda intentioner de än har, att medarbetare bara säger det de tror är politiskt acceptabelt. Så hur kan du bli bättre på att själv stå upp uttrycka din hjärtas mening samtidigt som du blir bättre på att stödja andra att säga sina åsikter?

I en intressant studie kring detta intervjuades och observerades ett antal chefer kring temat ”speaking truth to power”. Studien pekar på några viktiga dimensioner att ta hänsyn till för att mera framgångsrikt tala om det som är viktigt för dig och samtidigt se till att du som chef blir bättre på att stödja andra att säga sina verkliga åsikter till dig. Konstruktiva tankar, idéer eller kritik som är avgörande för verksamheten eller för din egen situation. Nästa gång du ska säga ditt hjärtas mening eller väljer att bli bättre på att lyssna, reflektera över nedanstående dimensioner.

  Din egen förmåga att säga ”sanningen” Förmågan att få andra att säga ”sanningen”
Övertygelse Veta vad jag står för och varför. Grundad övertygelse. Att vara övertygad om att andra kan bidra med värdefulla insikter oavsett position.
Riskmedvetenhet En realistisk bild av konsekvenserna med att säga vad du tycker. Insikten och den empatiska förmågan att förstå hur riskabelt andra tycker det är att tala ut med dig.
Politisk medvetenhet Förståelse för de politiska spel som spelas i organisationen. Förståelse för varför andra säger saker till dig och vad de vill att du ska göra med detta.
Social medvetenhet Medvetenhet om hur du använder sociala koder vilka ökar möjligheten för att andra lyssna till dig Medvetenhet om hur du använder sociala koder som ökar möjligheten för att andra tala med dig
Omdöme Förmågan att veta vad du ska säga, till vem, när och hur det ska sägas. Förmågan att förstå vad du ska göra i en given situation för att andra ska tala ut.