Är du en gränskontrollant?

Många chefer mår dåligt, så dåligt att de måste sjukskriva sig, sjukskrivningarna i arbetslivet kopplat till psykosociala faktorer har kraftigt ökat under de senaste åren. Den 31 mars kommer en förstärkning i lagen om organisatorisk och social arbetsmiljö i syfte är att främja en god arbetsmiljö och förebygga risk för ohälsa på grund av organisatoriska och sociala förhållanden i arbetsmiljön, den är välkommen och välbehövlig.

I Sverige har vi en relativt stark arbetsrätt. Vi har arbetstagarinflytande, kollektiv arbetsrätt, föräldraförsäkring, lagstadgad semester, sjukförsäkring och fackföreningsfrihet med mera. Naturligtvis finns brister med alltmer slimmade organisationer, stor arbetsbörda, tidspress, otydliga och omöjliga uppdrag. Arbetet tycks ändå i allt större utsträckning göra oss sjuka, men är det verkligen bara arbetet? Kan det vara resultatet av den tid vi lever i med den alltmer ökande social acceleration som den tyske sociologen Hartmut Rosa beskriver.

Social acceleration menar Rosa, drivs av tre faktorer:

  1. Tekniska accelerationen som innebär att transport-, kommunikations- och produktionsprocesser förändras i allt snabbare takt.
  2. Accelererande sociala förändringarna innebär att våra traditioner, kunskaper, värderingar, moden och så vidare förändras allt snabbare.
  3. Accelererande livstempot som innebär en ökning mängden handlingar, upplevelser och prestationer per tidsenhet och en upplevelse av en krympning av själva samtiden och en påtaglig känsla av tidsbrist och en oro att komma på efterkälken genom färdigheter, kunskaper, modetrender och åsikter (tänk tvångsmässigt postande i sociala medier).

Organisationer är levande system och inte mekaniska system som styrs av tydlig orsak och verkan. Den dominerande världsåskådningen har sedan länge varit den rationella, att världen fungerar som ett mekaniskt system. Systemet kan kontrolleras genom rationella handlingar med förutbestämda resultat med hjälp av starka karismatiska ledare som planerar långsiktigt med läckra strategier i tre punkter som rullas ut eller implementeras. Chefer är förändringsledare som initierar förändringen, istället för att se den som ständigt pågående. I den andra nyare världsåskådningen måste världen ses som ett levande system där processerna aldrig stannar upp. Helheter, relationer, funktioner, sammanhang och mönster är det väsentliga. Det är minst sagt komplext och ibland kaotiskt. Istället för att bryta ner systemet i funktioner och komponenter så måste vi se organisationen som olika dynamiska mönster där relationerna i systemet är det avgörande. Allt hänger ihop, ofta på sätt vi förbiser, arbetet är en del av en större helhet.

När allt hänger ihop måste vi ändå försöka avgränsa systemet och för att hantera den ökande sociala accelerationen krävs bland annat gränskontroll – att uppmärksamma och upprätthålla gränserna mellan till exempel privatliv och fritid, att avhålla sig från att titta på telefonen över 200 gånger per dag och att lägga undan arbetet och låta det vara. Att avhålla sig från att följa med i de sociala mediernas många gånger helt meningslösa narcissistiska flöden. Detta är ett individuellt ansvar som vi alla måste ta, det går inte att lagstifta mot. Som chef kan du uppmuntra till sådant och försöka vara en förebild själv. Gå hem, stäng av, skapa utrymme för regelbunden reflektion. Var en gränskontrollant!

Ett annat begrepp som allt oftare används som en möjlig lösning är självmedkänsla, att vara snäll mot sig själv och komma i kontakt med och tillåta sina egna behov. Självmedkänsla och gränskontroll är nyckelfaktorer för chefers möjligheter till återhämtning, både direkt och indirekt genom att kunna stänga av tankar på jobbet på fritiden.

Andra begrepp för återhämtning är resiliens, ett begrepp som härstammar ur biologin och forskningen kring biologisk mångfald och ekosystem. Begreppet har alltmer börjat användas även i sociala sammanhang och kan närmast översättas till motståndskraft och återfjädring, alltså förmågan till återhämtning efter stress eller belastning. Rosa pratar inte om resiliens men om behovet av resonans, att få kontakt med andra eller något annat på ett djupare emotionellt plan. För att resonans ska uppstå måste vi ta oss tid för samtal och reflektion, närvaro med andra. I den nya föreskriften för organisatorisk och social arbetsmiljö är detta ännu tydligare, chefens närvaro och regelbundna samtal behövs för att främja och förebygga. Motsatsen till resonans är alienation. Utmattning eller utbrändhet menar Rosa är den ultimata formen av alienation, då har världen blivit stum och död för dig, möjligheten till resonans finns inte. Jag kan inte låta bli att se ett samhälle som präglas av hyperindividualisering och sekularisering. Arbetet blir det enda formaliserade aktiviteten som knyter oss samman, arbetslinjen drivs hårt och alla måste arbeta. Kan arbete vara en form av ny religion?

Just nu pågår forskning om ett hållbart arbetsliv och vad som krävs för ledares arbetsvillkor, återhämtning och hälsa samt förutsättningar för hållbart ledarskap under den sociala accelerationen. Forskaren Christin Mellner föreläser för Ledarnas medlemmar i april om detta i Stockholm, Göteborg och Malmö. Missa inte det!

Vill du veta mer?

  • Hartmut Rosas TED talk (för vem har tid att läsa boken?)
  • Podcast, – Viktoria Lundqvist, förbundsjurist på Ledarna, förklarar vad Arbetsmiljöverkets nya föreskrifter om organisatorisk och social arbetsmiljö innebär för dig som är chef.

Chefsguide – I Ledarnas chefsguide Organisatorisk och social arbetsmiljö kan du läsa mer om AFS, 2015:4 som träder i kraft den 31 mars 2016.

Är chefens ansvar oändligt?

Stressen i arbetslivet gör oss sjuka! Det budskapet har den senaste tiden hörts från flera håll i debatten, även från Arbetsmiljöverket i en stor debattartikel i DN förra veckan, med anledning av de nya Arbetsmiljöföreskrifterna som träder i kraft den 31 mars. I artikeln åberopas forskning som gör gällande att arbetsplatsens organisation och individens belastning kan leda till fara för den enskildes hälsa.

Det är bra att forskning kring arbetsmiljö leder till uppdaterade regelverk och inte stannar kvar i förordningar som i första hand gällde det gamla industrisamhällets arbetsplatser. Vi måste sträva efter att förstå och hantera påfrestningar som kan finnas i de tillsynes ofarliga miljöer som tjänstesamhället skapar och inse att sjukdom som relateras till arbetet inte bara behöver vara fysisk.

Så långt är jag enig i debatten, men jag tycker att man driver resonemanget alltför långt.

En vecka består av 168 timmar. Av dem spenderar de flesta människor 40 timmar eller mindre på jobbet. Kan man då med självklarhet hävda att allt som sker i en människas liv de övriga 128 timmarna är utan betydelse för hälsan? Är det inte rimligt att anta att stress kring till exempel familj, barnens skola, ekonomi och bostadssituation också påverkar hur vi mår?

Carina Lindfeldt från Svenskt Näringsliv påpekar risken för förenkling i ett debattsvar i DN 

Det är naturligtvis lätt att peka på arbetslivet och arbetsgivarna när man har ett problem framför sig. Det är tydligt vem man adresserar och det går att sätta press på åtgärder. Frågan är bara om man kommer åt de verkliga problemen.

Jag vet att många chefer reagerar starkt på den svartmålning av svenskt arbetsliv som blir resultat av den här typen av onyanserade utspel.

Chefer har ansvar för arbetsmiljön och för att bevaka så att inte medarbetarna utsätts för risker i arbetet. Det är bra att det finns en tydlighet kring det. Men inte ens den allra dugligaste och mest ambitiösa chef kan ta ansvar för medarbetarnas hela liv. Med ett fokus på enbart arbetet som orsak till stressrelaterade sjukdomar kan följden bli att man riskerar att skuldbelägga arbetsplatsen och chefen för ett problem som har mycket mer komplexa orsaker. Och i värsta fall riskera att individen inte får rätt hjälp.

Avtalsrörelse med stora sprickor

Tidigare i höstas kunde vi följa hur samordningen inom LO bröt samman inför den stundande avtalsrörelsen. Grundläggande värderingar kring jämställdhet och arbetsvärdering kolliderade, kamp om makt och inflytande kom upp till ytan.

Nu är det dags för arbetsgivarsidan att torgföra sin oenighet.

I en debattartikel i DN igår skriver en rad arbetsgivarorganisationer från industrin en programförklaring inför lönerörelsen som handlar om att marginalerna är små och att Sverige skulle gynnas av om alla människor på arbetsmarknaden kommer få se sin lön stiga med mindre än en procent. Drömmålet antyds vara nivån som man förhandlat fram i Finland, 0,47 procent.

Oavsett enskild prestation, företag och bransch. ”Märket” ska gälla. En för alla – alla för en.

Samtidigt uttrycker Anna-Karin Hatt, vd på Almega, en helt annan ståndpunkt.  I en intervju på Avanzas web igår hävdar hon tjänstesektorns behov av företagsnära, flexibla och sifferlösa avtal.

”Man kan inte sitta i Stockholm och hitta på en siffra som passar alla” säger hon i intervjun. Att sifferlösa avtal skulle leda till en lönespiral då olika grupper bjuder över varandra avfärdar hon helt.

Om det inte vore så viktigt, skulle man kunna luta sig tillbaka och se på när motsättningarna växer och olika verklighetsbilder kolliderar med varandra. Men för att Sverige ska kunna behålla sin konkurrenskraft, för att människor ska vilja utvecklas och växa i sitt arbete och inte minst för att nya företag ska kunna etableras måste vi ha en ny modell för lönebildning. En modell där företagens betalningskraft sätts i centrum och där fokus inte ligger på förhandlingsrummen i Stockholm utan på att chefer i förvaltningar och företag ges utrymme att sätta lön för varje individ efter prestation.

Istället för att lägga jättelika resurser på att upprätthålla ett maskineri som sedan länge spelat ut sin roll, borde vi parter på arbetsmarknaden ägna vår kraft och tid till att skapa sakliga, transparanta löneprocesser ute på arbetsplatserna. Och dessutom se till att vi har chefer som kan och vill sätta lön på ett sätt som leder till engagemang hos individen och utveckling i verksamheten.

Fyra enkla åtgärder alla chefer kan göra

Just nu möts världens länder och ledare i Paris på klimatmötet COP 21, (Conference of the Parties) för att komma fram till ett nytt globalt klimatavtal. Oavsett vad som händer i Paris så kommer klimatfrågan att få allt större påverkan på näringslivet och offentlig sektor, därmed på oss alla chefer och medarbetare som utgör dessa organisationer. Mötet i Paris handlar i korthet om att få världens länder att enas om gemensamma utsläppsminskningar som håller jordens medeltemperatur under en 2 gradig ökning sett från förindustriell nivå. Det här låter ju lagom abstrakt för de flesta av oss och klimathotets karaktär som osynligt, långtidsverkande och ett gemensamt ansvar (vi är ju nästan alla lika goda kolsupare) gör att frågan har svårt att sjunka in.

Mer konkret blir det kanske när vi förstår att kraven på utsläppsminskningar innebär att alla länder måste nu förhålla sig till hur vi ska minska utsläppen med 70 – 95 procent till 2050. Då stannar uppvärmningen under två grader med 90 procents sannolikhet – mer uppvärmning än så innebär stora risker för ekonomi, ekosystem och säkerhet. Det är bara 35 år kvar till 2050, drygt en generation. Då ska vi i princip inte ha några utsläpp av växthusgaser. Vi ska gå från väldigt höga utsläpp i en fossilberoende värld till i princip inga alls inom 35 år. Beroende på perspektiv och kunskap om klimatfrågan kan man se det som en enorm negativ omställning med många förlorare, anpassning och restriktioner eller som en stor positiv förändring med möjlighet till utveckling, förbättring och nya affärsmöjligheter. Själv tror jag benhårt på den senare.

Omställningen mot en fossilfri värld kommer inte att hända av sig själv, tvärtom behövs nu mera än någonsin ett ledarskap som prioriterar frågan, tydlighet och långsiktighet, innovation och förändringskompetens, såväl inom det offentliga som inom näringslivet. Vad spelar Sveriges utsläppsminskningar för roll?  Vi bidrar ju bara med försvinnande liten del av de globala utsläppen men vi kan inte ställa oss vid sidan av den globala utvecklingen och global konkurrens. Det är vi som bor i den rikare delen av världen som lättast kan ta vårt ansvar och flera studier har visat att omställningen inte kommer vara speciellt kostsam om vi agerar nu. Naturligtvis kommer några av dagens stora företag förändras i grunden om de inte ska förlora stort på en omställning, självklara branscher som energibranschen men också företag inom tillverkning, livsmedel och skog. Vi måste skapa fossilfri utveckling och nya verksamheter som kan innebära fler arbetstillfällen och exportmöjligheter för Sverige annars är risken stor att nya disruptiva företag med klimatinnovationer etablerar sig och tar marknadsandelar från de aktörer i näringslivet som släpar efter.

Klimatfrågan har blivit en alltmer prioriterad fråga i många styrelser och ledningsgrupper, åtminstone i de större företagen och den offentliga sektorn, men ingen bransch eller verksamhet kommer gå opåverkad igenom omställningen. För vissa är frågan väldigt tydlig och någonting man jobbat länge och mycket med. För andra en ny fråga som kanske bara i någon mån påverkar verksamheten. Men alla påverkas. Att vara tidigt ute med förändringar är sällan något man ångrar. Något alla kan göra är att fokusera på fyra områden. En elefant ska ju ätas i små bitar (alltså den ska ju inte ätas alls, det finns bara ca 430 000 elefanter kvar i världen på grund av tjuvjakt och klimatförändringarna).

Dessa fyra områden börjar alla på B – bilen, biffen, bostaden och börsen, det vill säga transporter, livsmedel, energiförbrukningen i kontor, fastigheter och produktionsanläggningar och hur vi investerar verksamhetens pengar och vilka pensionsfonder vi väljer. Alla företag och verksamheter ger upphov till tjänsteresor och transporter, vi köper in livsmedel till personalen och bjuder på representation. Lokaler, kontor och produktionsanläggningar ger upphov till energiförbrukning och alla verksamheter har investeringar i alltifrån pensionsfonder, fastigheter och lokaler.

Som chef vill du ha bättre och effektivare möten, minskade kostnader för resor, friskare och piggare medarbetare. Ett sätt att nå detta är att resa mindre i tjänsten. Med dagens lättillgängliga och billiga digitala hjälpmedel är det inga problem. I Sverige står transportsektorns utsläpp för hela 32 procent av utsläppen, varav 95 procent från biltrafiken. Skippa köttet och ät mera vegetarisk mat på jobbet, det är dessutom betydligt hälsosammare visar många studier. Jordbruket står för ca 25 procent av världens utsläpp. Värstingarna är köttindustrin. Ställ krav och efterfråga, samarbeta med dina leverantörer, du kommer utveckla dem och hjälpa dem i omställningen. Beträffande energieffektivisering finns fortfarande en enormt stor potential, dessutom vinster som direkt kan räknas hem ekonomiskt. I takt med att distansarbete blir alltmer accepterat kan många minska sina kontorsytor, energieffektivisera och köpa fossilfri energi. Och slutligen vad gör er verksamhets investeringar och avkastning, vad gör dina pensionspengar?

Bygger ni upp nya möjligheter och affärer som bidrar till en fossilfri värld, gör andra materialval, väljer ni förnybar energi, satsar på nya affärsmodeller där kunderna kan hyra och leasa, möjligheten till slutna kretslopp? Ingen kan egentligen vara förlorare i omställningen, vi kan alla bara vinna. Vill du ha ytterligare tips på konkret saker i arbetsvardagen, titta gärna på Ledarna Play eller läs Ledarnas checklista.

 

 

Här är där vi inte är

Vår uppmärksamhetstid är nu nere i åtta sekunder. Sedan tekniken blev mer lättillgängligt har vår förmåga att fokusera blivit betydligt sämre. År 2000 låg genomsnittstiden på 12 sekunder. Idag, 15 år senare, ligger genomsnittstiden på åtta sekunder. I snitt tittar vi också på våra mobil ungefär 200 gånger per dag. Ofta en mer eller mindre omedveten impuls, får vi inte göra det blir vi rastlösa och orolig. Mycket har skrivits om digitaliseringen, den ständiga uppkopplingen, gränslösheten på gott och ont. Nu visar den sig också till viss del i den ökande psykiska ohälsan. Vi känner oss stressade, otillräckliga och får svårt att koncentrera oss.

På ett seminarium häromdagen satt en person som ganska snart gjorde mig uppmärksam på hens närvaro genom att lite för högljutt tissla med kollegan bredvid. Detta upphörde dock snabbt och istället drogs en iPad fram. Okej, inget konstigt tänkte jag som själv satt med min laptop i knät för att kunna föra anteckningar. Salens utformning gjorde att jag satt rätt mycket högre upp än personerna framför mig så efter en kort stund kan jag inte undgå att se att personen skriver ett mejl. Jag som har en dragning till hemliga polisen kan nu inte sluta kolla på vad personen framför mig gör. Efter mejlskrivandet läses ett dokument, sedan kollas mejlen igen, telefonen halas upp och ett sms skrivs, telefonen läggs åt sidan och paddan kommer fram igen och personen skriver på ett dokument för att sedan kolla kalendern följt av en snabb titt i mejlen igen. Nu har en timme av föreläsningen gått och det blir paus, personen har inte en enda gång enbart lyssnat på föreläsningen utan hela tiden varit sysselsatt med annat. I pausen hinner jag uppfatta att mejlen kollas igen. Tillbaka efter pausen halas telefonen upp där ett nyhetsbrev läses, telefonen läggs undan och paddan åker fram för att personen ska kunna googla och läsa en hemsida. Men så plötsligt läggs allt åt sidan en lite stund och personen ser till synes ut att enbart lyssna till föreläsningen. Det dröjer dock inte länge innan iPaden tas fram igen, nu är det dags att googla lite och kolla Facebook, följt av ännu en koll av mejl i telefonen och sedan en titt på bilder i telefonens kamera. Nu tar föreläsningen slut, två timmar har gått. Lite yr och lätt illamående av att enbart har observerat denna digitala virvelvind och kaloribomb av information och distraktion reflekterar jag över mitt eget och andras beteenden.

Här har verkligen blivit där vi inte är. Det är mycket möjligt att detta var en person som har ett stort uppmärksamhetsfält och under två timmar klarar av att utföra flera parallella uppgifter och dessutom lyssna på och integrera den information som delades, men de flesta av oss är normalbegåvade och hjärnan blir lätt stressad. Det är lätt att gå i effektivitetsfällan. Multitasking leder ofta inte till bättre eller effektivare resultat utan istället finns alltmer forskning som pekar på att parallellt arbete har en negativ inverkan på vår produktivitet. Studier visar att när vi försöker koncentrera oss på olika uppgifter tar det längre tid att slutföra var och en av dem, och när vår uppmärksamhet hela tiden hoppar mellan olika uppgifter så tröttar vi ut vår hjärna, en vanlig anledning till att vi känner oss mentalt trötta efter en dag på jobbet. Att ständigt bli distraherad i arbetet påverka vårt välbefinnande.

”Chefen har mycket att vinna på att känna till att vi hellre nappar på kortsiktiga belöningar, än långsiktiga vinster”, säger hjärnforskaren Katarina Gospic. Hellre svarar vi på ett mejl, för att det känns bra och ger en snabb belöning istället för att slutföra en arbetsuppgift som på sikt ger en större belöning och är mer hållbart för organisationen och för dig och dina medarbetare.

Att ta hand om sin egen psykiska hälsa är vårt eget ansvar genom att stänga av och koppla bort. Prioritera och fokusera på en sak i taget. Att värna sig själv, sätta egna tydliga gränser. Medveten närvaro eller meditation kan vara ett sätt att skapa bättre fokus och välbefinnande. Här är nog den mest exotiska platsen att vara på för du är så sällan just här. Närvaro skapar ofta stor meningsfullhet för den får oss att känna samhörighet med andra eller kontakt med dig själv. Själv har jag genomgått en avgiftning av sociala medier under hösten. Vad skönt att inte plottra hjärnan med meningslösa selfies där medelålders plutar med läpparna, mat, djur, barn, träning, solnedgångar och desperata rop på bekräftelse. Kan rekommenderas för ökad hjärnfrid.

Att leva i en ständig betaversion

Under året som gått har undersökning efter undersökning kommit som rör ”yngre generationer”. Vad vill de? Hur relaterar de till arbete och privatliv? Hur ser de på vad som är viktigt på jobbet? Vilket ledarskap vill de ha?

Många värderingar som kommer till uttryck i de här undersökningarna handlar faktiskt i hög utsträckning om sunda värderingar som i sig kan leda till att man i organisationen håller bättre på lång sikt, både vad gäller produktion, effektivitet, innovation och motivation.

Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att värderingsförändringar hänger ihop med omvärldsförändringar. Att fler idag förstår vikten av hållbarhetsarbetet till exempel, beror på att många fler idag har kunskap om frågorna. Så ofta driver förändring i det yttre även förändring i det inre. Med det sagt så är det inte bara anställda från 35 år och yngre som ställer krav utifrån nya värderingar, utan många fler.

Några saker för dig som chef att hålla koll på är de här tre områdena.

1. Sunda värderingar rädda värden

Vi är många, inte bara unga, som vill bidra till samhällsnytta och vara en del av något större än ett ekonomiskt resultat. Och det är ju i sin tur avgörande för hela vår framtid! De nya globala hållbarhetsmålen är allas våra mål. Men luras inte tro att detta betyder att alla födda på 80-talet och framåt har kunskap kring jämställdhet, mångfald och hållbarhet. Det är en helt annan sak. Men många har viljan att göra skillnad. Kunskapen finns inte där automatiskt. För organisationen och för dig som chef är transparensen centralt – lever ni som ni lär? Och omsätter ni på riktigt era värderingar i praktiskt handling? Hur kommunicerar ni det utåt?

2. Att leva i en ständig betaversion

En annan återkommande slutsats i undersökningar som rör unga är önskan om att ha ett arbete som är utvecklande. Inte heller det är något unikt. Vi är många som är födda på 70-talet och senare som självklart vill utvecklas i vårt arbete. Det som däremot är unikt idag jämfört med för tjugo år sedan, är många organisationers och chefers stora utmaning att hantera de snabba förändringar som sker vilket ställer stora krav på utveckling och lärande.

Chefen kan inte längre vara expertchefen med mest kunskap av alla, utan måste hitta sätt att svara på förändringen, som ledarskapsduon Kenneth Mikkelsen och Harold Jarche formulerar det;

Dagens ledare måste klara av att befinna sig i en ständig betaversion. Tidigare kunde chefer rekryteras för att de var säkra på något. Idag rekryteras de utifrån hur de kan leda i förändring.

Tipset från ledarskapsexperter i den här frågan är att som chef lämna expertrollen och istället hittar sätt där medarbetarna löser hur medan du som chef förmedlar vad. Det vill säga att vara tydlig med intentionen och inte detaljstyra utan istället våga lita på att medarbetarna löser uppdraget på bästa sätt.

3. Möjligheten att vara en person

En annan sak som är relaterat till omvärldsförändringar är att den digitala infrastrukturen möjliggör för många att jobba på andra platser och vid andra tiden än mellan klockan åtta och fem på kontoret. Det öppnar upp för möjligheten att på olika sätt hitta en balans mellan arbetsliv och privatliv, ibland väldigt konkret, som till exempel möjligheten för båda föräldrarna att ta ett större ansvar för barn och familj.

Ett annat perspektiv är att sociala medier gör att du som chef vet mycket mer om dina medarbetare än tidigare, på gott och på ont. På kursen Framtidssäkra ditt ledarskap diskuterar vi ledarskapet kopplat till digitalisering och vilka utmaningar och möjligheter som finns i det. Frågor som våra medlemmar tar upp handlar om alltifrån hur de hanterar vänförfrågningar från medarbetare på Facebook till stressen över att de behöver vara tillgängliga dygnet runt och hur de ska förhålla sig till medarbetare som på sin privata tid gör saker som inte går i linje med organisationens värderingar.

Digitaliseringen gör att våra kollegor och chefer mer och mer blir en person, inte ett jobb-jag och ett privat-jag. Många av dagens anställda kopplar inte bort sitt personliga jag åtta timmar om dagen på kontoret. Ur ett hållbarhetsperspektiv kan det också vara något positivt, om du som chef eller medarbetare ska hålla kan det vara viktigt att få vara sig själv på jobbet.

Tipset från våra medlemmar när det gäller det här är att i organisationen tillsammans diskutera och tydliggöra vad som gäller. Hur tillgängliga förväntas vi vara? Hur gör du som chef när det handlar om Facebook? Prata med dina medarbetare och chefer om förväntningar och ramar.

Läs också Vi behöver de digitalt infödda

Orättvis mediebild drabbar chefer

Rättviseförmedlingen, denna outtröttliga röst för mångfald på alla samhällsarenor, har släppt en kartläggning av hur det ser ut i mediesverige. Inte oväntat speglar medierna den situation som råder inom de flesta verksamheter, män med svensk bakgrund har mer makt och ges därför mer sändningstid.

Stor sak i det, kan man kanske tycka, men faktum är att mediebilden påverkar oss mer än vi vill erkänna. Genom att aldrig släppa fram de som avviker från den gängse normen, befäster man den hegemoni som råder sedan lång tid tillbaka, både genom att inte presentera andra röster, men också genom att aldrig visa på andra förebilder.

När man tittar på mediebilden ur ett chefsperspektiv behöver man bara fundera på hur det ser ut i samband med alla bolagsstämmor på våren: Paraden av slips och kostymklädda svenska män som representerar det översta skiktet i näringslivet tar aldrig slut. Hur ska då de unga män och kvinnor som både vill leva ett jämställt liv och dessutom satsa på en karriär lockas att ta steget? Och hur ska nyanlända svenskar, i vissa fall med fina examina och kvalificerade uppdrag i kappsäcken, kunna se att det finns utrymme för dem att bidra?

Medierna har ett ansvar att ge oss bilden av hela Sverige och inte bara återberätta maktens beskrivningar. Jesper Strömbäck, professor i medie- och kommunikationsvetenskap kommenterar artikeln så här: – Men journalistiken tenderar att föredra personer som har en position och status – och i den gruppen är ju män med svenskklingande namn överrepresenterad – för det ger tyngd, rätt eller inte, till en artikel. Det är ett sätt för journalistiken att skydda sig själv.

Att mångfald berikar är de allra flesta överens om. Att vår konkurrensförmåga stärks om alla människor ges möjlighet att bidra och inte hejdas av förutfattade meningar om kön, ursprung eller annat ovidkommande är också ganska självklart. Men att det måste till ett aktivt, medvetet arbete för att ändra på sakers tillstånd är inte lika oomtvistat.

Därför är det särskilt glädjande att föräldraförsäkringen nu är på väg att ändras så att den gynnar ett mer jämställt uttag av dagar, vilket i förlängningen kommer påverka unga kvinnors möjligheter att avancera som chefer. Och därför är också Rättviseförmedlingens rapport så viktig. Vi har vant oss vid att i ett fritt samhälle ska man kunna lita på den verklighetsbild som förmedlas av media. Men uppenbarligen är det dags för lite mångfald och kanske t.o.m. jämställdhet även i mediebranschen.

Baka andra bullar

bullar290Häromdagen kom en undersökning  ”Hållbara företag bygger framtiden”. Undersökningen visar glädjande att alltfler små och medelstora företag, bland Företagarnas medlemmar, anser att hållbarhetsfrågor är viktig för affärerna.

Företagarnas undersökning säger egentligen detsamma som Ledarnas medlemmar, Sveriges chefer, sagt i liknande undersökningar som vi genomfört. Chefer jobbar med hållbarhetsfrågor, ni förstår att det är viktigt, att hållbarhet stärker konkurrenskraften – men ni saknar resurser, mandat och tydlighet för att omsätta tankar och idéer till handling som leder till förbättringar.

En av Företagarnas slutsatser i undersökningen är att man vänder sig mot det nya kravet på obligatorisk hållbarhetsredovisning som kommer träda i kraft i juli 2016. Företagarna menar att det leder till onödig ”pappersexercis” och tar fokus från huvudfrågan och man efterfrågar istället konkreta verktyg. En hållbarhetsredovisning är ett mycket konkret verktyg och leder till att man fokuserar på det som är väsentligt för affären. Detta krav kommer troligtvis också bara gälla företag med minst 250 anställda eller av väsentlig karaktär, man kommer alltså inte kräva att fåmansföretag hållbarhetsredovisar.

Vi befinner oss i en utmanande situation. Idag står vi inför en dubbel utmaning, en ökande befolkning och minskade resurser genom försvagade ekosystem och bristande biologisk mångfald, klimatförändringar och linjära produktionsmetoder som innebär att vi tar, tillverkar och kastar bort.

Många av oss har fått en hisnande välfärd på en lika hisnade rovdrift av både natur och människa. Nu inser alltfler av oss att andra värderingar och processer, styrsystem och regelverk behövs. Det finns många initiativ kring cirkulär ekonomi, delnings- och låneekonomi, prissättningar av naturresurser och ekosystemtjänster, ny teknik och nya material, effektiviseringar och förnybar energi. Detsamma gäller för den sociala dimensionen, krafttag för att komma till rätta med bristande jämställdhet och mångfald, kvotering och inkludering, ökad fokus på etik och korruption, olika sätt att minska fysisk och psykisk ohälsa. Kort sagt, det som behövs inom de kommande årtiondena är många radikala förändringar. Tyvärr har vi har inte tid att vänta och här måste alla dra sitt strå till stacken. Små och medelstora företag utgör cirka 90 procent av världens företag, de är upphov till 60 procent av de globala koldioxidutsläppen och 70 procent av övriga utsläpp.

Vi har debatterat ”hållbar utveckling” och snarlika begrepp i årtionden men faktum är att ganska lite händer, undersökning efter undersökning visar att hållbarhetsfrågor fortfarande i stor utsträckning är mycket papper, prat och lite handling. Med nuvarande förändringstakt kommer 2-gradersmålet passeras med råge, vi rör oss mot 4,5 grader varmare i slutet av detta århundrade med ”business as usual”, vilket är ett katastrofalt scenario. Så vi behöver både morot och piska. Piskan, i form av obligatorisk hållbarhetsredovisning. Moroten, i det här fallet snarare en brödkavel, ett ovärderligt verktyg om man ska baka (andra) bullar.

Att rapportera sina väsentliga hållbarhetsfrågor är ett verktyg, inte pappersexercis. Det är ett sätt att fokusera på de väsentliga frågorna, alltså fokusera på huvudfrågan, skapa översikt, se samband, sätta relevanta mål, mäta och följa upp för att se om åtgärderna leder till förbättring. Precis det som Företagarna efterfrågar. Jag föreslår att Företagarna hjälper till att skapa ett nätverk för erfarenhetsutbyte bland sina medlemmar och ger rådgivning för att stödja dem som vill och måste börja hållbarhetsrapportera. Använd GRI som ett ramverk, världens mest använda ”verktyg” för att hållbarhetsrapportera. Man kan följa GRI slaviskt eller inspireras av verktyget. Allt kommer inte vara perfekt från början. Hållbarhet är en pågående utvecklingsprocess. Detta arbete är ibland klurigt och komplext och kräver systemtänkande, kontextuell förståelse om samhällets utmaningar och den egna rollen samt inte minst samverkan.

Mål som spelar roll

17.-Partnerships-For-The-Future-V3-640x696

Att leverera resultat är en av chefens viktigaste uppgift. Då behöver vi prioritera och fokusera, vi sätter i bästa fall upp mål som vi ska leva upp till. Om man hastigt ögnar igenom några mål och strategidokument från slumpvis utvalda företag är läsningen i stort sett den samma. Vi ska bli större! Men går vi igång? Vi likställer alltför ofta mål med olika siffror vi ska nå. Siffror som vi kanske dessutom har svårt att relatera till eller som kan upplevas som ganska meningslösa.

Men vissa mål är går vi igång på, vissa mål är viktigare än andra. Nu i helgen antas de nya globala utvecklingsmålen av FN. 17 mål som ska förändra och utveckla världen till det bättre, för alla, på alla platser med siktet inställt på år 2030. Inga dåliga mål. Målen kommer få stor påverkan på lokal, regional och global nivå, såväl i kommuner som i näringslivet.

Vi lever i en stökig och komplex tid, full av möjligheter och utmaningar. Aldrig förut har vi varit så många, 7 miljarder människor med ökande behov. Vi måste helt enkelt göra mera med mindre. Vi känner igen oss oavsett det handlar om den egna verksamheten eller globala resursfrågor. Sverige, ett av de mest jämställda länderna i världen har fortfarande stora löneskillnader mellan män och kvinnor. Personer med utländsk bakgrund har svårt att få jobb på den svenska arbetsmarknaden, vi har främlingsfientlighet och hot mot minoritetsgrupper, ökande klyftor mellan låg- och höginkomsttagare, minskad biologisk mångfald, ett dött innanhav, skadligt höga halter av luftföroreningar i vissa av våra storstäder, hög ungdomsarbetslöshet, sjunkande skolresultat och ökande psykisk ohälsa med flera utmaningar. Vi är beroende av leverantörer eller har tillverkning i länder där korruption och maktmissbruk, brott mot mänskliga rättigheter och usla arbetsvillkor är vardag. Och vi stödjer det indirekt genom att inte ställa krav och arbeta långsiktigt i våra leverantörskedjor.

För att de nya globala utvecklingsmålen ska kunna förverkligas måste alla länder, näringslivet och samhället bidra till att målen förverkligas, detta kommer utan tvekan öka trycket på verksamheter att agera. Stora förändringar och omställningar kommer genomföras. Förändringar som innebär cirkulär produktion, hållbarhetsmärkta produkter, friska medarbetare, mångfald och jämställdhet, tydliga krav vid upphandling och inköp och fossilfri energi bara för att nämna några förändringar. År 2030 kan du säga: ”Vi gjorde det! Vi utrotade fattigdomen, skapade ett jämställt samhälle, hejdade katastrofala klimatförändringar och vände världens utveckling åt rätt håll”. Tänk att ha det på ditt cv.

Rätt mycket tyder på att om vi inte tar möjligheten att förverkliga målen nu kommer vi få ännu större problem, högre kostnader och kanske katastrofala förändringar som omöjliggör möjligheten till fortsatt välfärd. Snacka om mål som spelar roll.

Fem tips för chefer för att bidra till utvecklingsmålen:

  1. Se till att din verksamhet energieffektiviserar och gå över till förnybar energi
  2. Jobba för jämställdhet och mångfald
  3. Säkerställ hälsa bland dina medarbetare
  4. Försäkra dig om att ni inte bryt mot mänskliga rättigheter, inte heller i något led i leverantörskedjan
  5. Skydda, återställ och främja en hållbar användning av naturresurser i egen produktion och inköp

P.S Under den globala kampanjen Tell everyone kan du ta ställning och visa vilket mål du själv stödjer.

 

När har du flow käre chef?

flow_290Förhoppningsvis har du flera gånger under din karriär känt följande i din chefsroll: kontroll är inget problem, djup koncentration, känslan för tid är förändrad och att du gått upp i något större än dig själv.

Vad du då har känt kallas för flow som idag är ett världskänt begrepp för att beskriva just sådana stunder där du känner att du har full kontroll och njuter av uppgiften. Begreppet bygger på forskning av den världsberömde professorn i psykologi Mihaly Csikszentmihalyi som i boken ”Flow, ledarskap och arbetsglädje” lyfter fram tre parametrar som skapar flow.

För det första måste du som chef ha tydliga målsättningar för ditt arbete eller uppgiften. Dessa målsättningar ska finnas såväl på organisations-, chefs- och medarbetarnivå . Självfallet behöver målen vara motiverande, realistiska och mätbara. För det andra behöver du som chef få återkoppling på dina aktiviteter och beslut och även dessa utifrån organisations-, chefs- och medarbetarnivå .

Till sist menar Csikszentmihalyi att du som chef hela tiden behöver flytta fram balansen mellan möjlighet och skicklighet, det vill säga hela tiden bli lite, lite bättre på det du gör genom att utmana dig själv i ditt chefs- och ledarskap.

För en tid sedan utkom boken ”Neuroledarskap” där författarna Katarina Gospic och Stefan Falk lyfter fram Csikszentihalyis forskning samt deras egna erfarenheter vad gäller flow. De menar att anställda, såväl medarbetare som chefer, som upplever flow får flera nyttor som till exempel:

  • Det skapas en större uppmärksamhet på arbetsuppgifterna vilket ger en högre kvalité på arbetsresultaten.
  • Än större produktivitet då de medarbetare som har flow i genomsnitt levererar 45 minuter mer produktivt arbete per dag.
  • Högre initiativförmåga då anställda som upplever flow visar större drivkraft att identifiera och genomföra kritiska initiativ.
  • Är mer friska och mindre stressade då graden av uppmärksamhet och engagemang för uppgiften skapar en större känsla av autonomi och kontroll över den egna situationen.
  • Samarbete och hjälpsamhet då arbetet tillför ett värde för medarbetarna
  • Målmedvetenhet då arbetsuppgifterna och utmaningarna får ett större fokus.

En utmaning för många chefer är dock att stanna upp och verkligen identifiera de situationer och arbetsuppgifter som skapar flow. Självfallet varierar detta från chef till chef. Några som jag coachat genom åren lyfte fram arbetssituationer som att vänt sjukskrivningstalen, ökat försäljningen, genomfört svåra samtal, skapat nya affärer, varit medmänniska, lyckats med omorganisationer med mera.

Ett tips är därför att som chef sätta sig ned och funderar och sätter rätt ord på de situationer som gett dig flow. Det är, kanske, i dessa situationer som din spetskompetens som chef kommer fram?