Fördomar. Vi har dem allihop. Vare sig vi orkar erkänna det eller ej. Det kan vara svårt att se skillnad på erfarenheter och fördomar, men jag skulle vilja påstå att vi alla känner igen främlingsfientligheten och intoleransen när den tittar fram. Intoleransen och fördomarna mot det som vi inte är vana vid har alltid funnits. Morfar berättade om de där människorna som bodde i grannbyn och som inte riktigt var som folk. Och sen träffades drängarna från de rivaliserande byarna och klappade på varandra på lördagskvällen. Mina föräldrar kan beskriva hur färgade människor behandlades under 50 och 60-talen, i den mån det över huvud taget fanns några i Sverige. Och vi är ju många som kommer ihåg skoltidens motsättningar och mobbing av/mellan invandrargrupper, överviktiga, glasögonormar m m. Om vi människor inte tänker efter så tycks vi ha en tendens att halka ner i en misstro mot det som vi på något sätt tycker är avvikande.

Om nivån på främlingsfientlighet och intolerans är konstant så är dess effekter på samhällsbygget desto mer böljande. Främlingsfientliga partier är på frammarsch över hela Europa. I en del gamla östländer men även i Österrike närmar de sig i vissa delar egen majoritet. Det är precis som om Europa nu har glömt sin mörka nittonhundratalshistoria och är beredd att göra om alla misstagen igen.

Någonstans börjar den här svängningen och det börjar jäsa. Här krävs motgift och vaccinering. Här kan vi ta trappan upp till insikt och medvetet arbete eller trappan ner i källaren till vår mörka historia. Arbetet börjar i det lilla. Inte sällan på arbetsplatsen. Vad är okej att säga på jobbet? Vad är inte okej?Var går gränserna? Här uppstår en viktig uppgift för Sveriges chefer. Inte nog med att de ska hantera sina egna fördomar, de ska dessutom hantera kulturen och utveckla klimatet på arbetsplatsen. Cheferna måste få utbildning och verktyg för att klara detta uppdrag, för får man inte cheferna med sig så blir det ingen mångfald. Och det har vi inte råd med. Dessutom måste bilden av vem som kan bli chef förändras. Vi har inte råd att plocka talanger ur bara en del av befolkningen. What can you bring to the table?

Missa inte Ledarnas seminarium ”Chefen och fördomarna” idag kl 13:30 på Almedalens Hotell i Visby.

Tomas Oskarsson
Tomas på Twitter

Lördag kväll i Visby. Lugnet före stormen. Det är fortfarande en utpräglad semesterpublik på gatorna. Men imorgon såhär dags kommer bilden att vara en helt annan. Toppolitiker, organisationsfolk och horder av journalister blandas med PR-folk med konstiga glasögon. Alla angeläget engagerade i att föra fram sin eller någon annans fråga, eller knyta den där avgörande kontakten.

Ledarnas förtrupp har idag kollat upp trädgården där vi ska ha vårt höjdarmingel på tisdag, och lokalen där vi håller våra tre debatter de närmaste tre dagarna. Min rumskamrat Jaime Aleite sitter och finslipar på sin medverkan vid vårt mångfaldsseminarium ”Chefen och fördomarna” imorgon söndag kl 13:30. Själv tror jag att jag bygger en spellista i Spotify på temat ”Almedalen”:

So you’d like to save the world – Lloyd Cole ”Almedalen är full av världsförbättrare”

Daddy’s Gone – Glasvegas: ”Ja, pappa är ju här och inte hemma”

(We don’t need this) fascist groove thang – Heaven 17: ”Tyvärr finns det en del tokstollar i Almedalen också. Och dom behöver vi inte.”

Run the world (girls) – Beyonce: ”Vilka är det som styr egentligen? Och vilka borde det vara?”

Government Hooker – Lady Gaga: ”Det finns många som gör konster och krumsprång för dom som har makten”.

Lejon på Gotland – Ulf Lundell: ”Lundell, Gotland, Visby självskrivet. Hoppas att ingen försöker röka någonting från botaniska trädgården.”

Islands in the streaming – Kenny och Dolly: ”Om vi räknar Fårö och Karlsöarna så blir det plural”

Dom vet ingenting om oss – Moneybrother: ”Han öppnade åt Mona Sahlin i fjol”

Mikrofonkåt – September: ”I Almedalen vill alla höras, alla letar sin mikrofon”

Like to get to know you well – Howard Jones: ”Jag är här för att nätverka….”

The man who sold the world – David Bowie: ”Här kan alla hitta någon som de tycker har sålt världen.”

First class riot – The Tough Alliance: ”Vi får se hur tuff Alliansen är.”

Green and red of Mayo – The Saw Doctors: ”…eller de rödgröna”

Staten och kapitalet – Ebba Grön: ”Representanter för bägge finns på plats. Sida vid sida.”

The Promised Land – Bruce Springsteen: ”The Boss. Sa jag att Ledarna är på plats?”

People are people -Depeche Mode: ”Här blandas hög och låg och möts i öppna samtal”

Tour de France – Kraftwerk: ”Samtidigt som Almedalen startar världens största och vackraste sporthändelse.”

En nöjenas natt (på dina drömmars ö) – Lustans Lakejer: ”Lite kul hinner nog några med också”

Utanför murarna – Ulf Lundell: ”Det finns en värld utanför de där gamla stenarna också. Antagligen den verkliga världen.”

Lyssna eller ändra spellistan här:

http://open.spotify.com/user/oskarssons/playlist/71STkURRvZhQAGMhu47LkG

Imorgon drar det igång på allvar. Då är Ledarna den enda organisationen som talar bara för chefer.

God natt
Tomas Oskarsson
Tomas på Twitter

Ledarnas styrelse har workshopat om vår position på svenska arbetsmarknad. Vi ägnade nästan en hel dag åt att diskutera var vi står idag och var vi vill befinna oss i framtiden. Hur våra relationer ska utvecklas och omhändertas. Och resultatet blev att styrelsen är ganska glad över det läge vi befinner oss i idag.

Ledarna är, och ska vara, en stark självständig kraft för Sveriges chefer. Vi befinner oss oftast i samma position som den enskilde chefen på arbetsplatsen – i skärningspunkten mellan företag och anställda. Och det är där vi ska befinna oss. Vi ska inte närma oss arbetarrörelsen, och vi ska inte kroka arm med tjänstemännen. Vi har ett pragmatiskt samarbete inom PTK när det gäller vissa saker men projektarbetar lika gärna med Svenskt Näringsliv.

Vi är både arbetsgivarens företrädare och enskilda anställda individer, som dessutom har ansvar för personal på våra företag. Det här ger oss en unik ställning som den enda aktören på svensk arbetsmarknad som verkligen måste ta hänsyn till helheten. Vi kan aldrig, som många andra, gräva ner oss i organisationsegoistiska skyttegravar och sitta och trycka på extrema särintressen. Våra idéer måste funka. I verkligheten. På företagen. De måste leda till vinst, tillväxt, smidighet och trygghet.

Det här är en position som är ny på arbetsmarknaden och säkert provocerar många traditionella aktörer på båda sidor. Men det är en modern position som är här för att stanna.

Och vi växer. Idag är vi 83 845 ledare. Det gör oss till större än samtliga TCO-förbund så när som på fyra. Det gör oss större än alla SACO-förbund utom ett. Det gör oss till Sveriges tionde största förbund totalt.

Med det i ryggen åker vi till Almedalen nästa vecka för att lyfta fram Sveriges chefer i tre egna arrangemang och otaliga andra.

Tomas Oskarsson

Tomas på Twitter

Vilken position och vilket ansvar tar de olika aktörerna på den svenska arbetsmarknaden? En vän till mig beskrev nyligen avtalsförhandlingarna mellan ett LO-förbund och dess motpart som ren terrorbalans. Med den inställningen, eller verkligheten, så är det kanske inte så konstigt att man inte vill vara den förste som flyttar fötterna och öppnar för en utveckling av framtidens kollektivavtal.

Men man kunde ju tycka att organisationer som är mer inställda på tillväxt och samarbete skulle ta tillfället i akt att spela en roll i utvecklingen innan utvecklingen själv har sprungit ifrån dem. Men trots att alla varningslampor lyser så är det få aktörer som orkar öppna för en sån diskussion. Vi ser att organisationsgraden sjunker samtidigt som allt färre företag vill ha de traditionella kollektivavtalen. Ändå fortsätter arbetsmarknadens parter, på bägge sidor, att knyta fina rosetter på omslagspappret utan att diskutera paketets innehåll. Man snackar om att modernisera mötesformer och föryngra styrelser utan att ta sig an sakfrågorna. Hur länge kan en produkt som inte marknaden vill ha fortsätta att vara norm? Vi behöver kollektivavtal som upplevs som attraktiva och åtråvärda av användarna. Ganska enkelt egentligen. Eller så har jag fel, och det är som med den konserverade gröten.

Den senaste tiden har det genom en rad händelser blivit tydligt att chefer och ledningar tvingas relatera till en ny faktor i sitt vardagliga arbete. En faktor som skär på tvären genom hierarkier och skapar nya former för informationsövertag. Som kräver nya strategier och nya ledningskulturer. Och som i sin spridningsförmåga och snabbhet överträffar all traditionell rapportering och skvaller. Jag pratar, som alla andra, om de nätbaserade sociala medierna.

Det första tydliga exempel jag tänker på är när twittraren och utrikesministern Carl Bildt twittrar att stockholmsbombningen var en terrorhandling. Han gör det tidigt. Han gör det före ett officiellt ställningstagande från regeringen. Inget fel i det. Det är en av Carl Bildts stora tillgångar – att han är närvarande och tillgänglig. Det som är förvånande är att regeringen inte verkar ha haft någon policy eller strategi när det gäller regeringsmedlemmarnas twittrande. Och att man inte verkar ha förstått att när Sveriges utrikesminister twittrar i sådana frågor så tolkas detta som att regeringen uttalar sig. Jag är säker på att man har sett över detta nu.

Det andra exemplet var när en anställd på ett bemanningsföretag skrev på sin Facebookstatus att Volvo var ett dårhus. Volvos reaktion och åtgärder må vara rätt eller fel, men fenomenet med offentlig kritik eller smutskastning som får snabb spridning har vi inte sett för sista gången. Vad har vi för beredskap?

En annan situation som vi får vara beredda på är vad man skulle kunna kalla den offentliga firmafesten. Med dagens nätkultur och teknik måste vi räkna med att det i varje läge finns en kamera, en uppkoppling och en bild- eller videodagbok som på ett mycket illustrerande sätt beskriver det som sker. Vilka krav ställer det på ledarskapet?

Jag tror i grunden att den öppenhet, närvaro och informationstillgänglighet som nätkulturen medför är positiv. Vi ska inte vara rädda för utvecklingen, men vi ska vara beredda. Dessa nya utmaningar måste aktivt hanteras av chefer och ledningar. I vissa fall kan det leda till att ledarskapet och kulturen måste utvecklas. Men utveckling och innovation är väl det Sveriges chefer är bäst på.

Det blir allt tydligare att den stora drabbningen på arbetsmarknaden de närmaste åren inte kommer vara avtalsrörelser mellan parterna. Avtalsrörelserna kontrolleras i nuläget ganska statiskt och effektivt av några dominerande aktörer.

Istället seglar en batalj på arbetsmarknaden upp mellan traditionalister och utvecklare – på båda sidor om partsgränsen. En batalj om hur framtidens avtal ska utformas. Den ena sidan tar en tydlig utgångspunkt i att ”skydda de utsatta anställda”, i företrädarskapet och att bära medlemmarnas bördor åt dem. Utvecklarna bejakar just utvecklingen och kraften i den ökande individuella självständigheten i det moderna samhället.

När SACO-S tecknar avtal som ger individen ett större inflytande över sin situation på det sätt som Edel Karlsson Håål beskriver på SvD brännpunkt idag, så är det att bejaka utvecklingen.

Att vilja skydda utsatta anställda är både hedervärt och tilltalande, men vad händer när de utsatta inte vill se sig som utsatta och inte tycker att de bär några bördor? Åtminstone inte några som de vill lämna över till någon annan att lösa? Utan anser att de har kapacitet att ta hand om sig själva?

Då urholkas det traditionella systemet. Om man inte tänker nytt. Innan systemet urholkas, och vi lever i en vilda-västern/Dog-eat-dog arbetsmarknad, behöver vi bejaka utvecklingen, erkänna att människor vill ha ett större inflytande över sin egen situation och hitta nya lösningar för en ny tid. Men det kommer att bli ett hårt arbete med tuffa angrepp från de som fortfarande tror att ”skyddsperspektivet” och det faderliga företrädarskapet är möjligt.

Tomas Oskarsson

Till mörka illustrationer av marionettdockor beskriver Dagens Nyheter idag hur politiker låter sig ”styras” av ljusskygga organisationer. Bara i Sverige ses politikernas kontakter med experter och sakkunniga organisationer som något otillbörligt.

Jag var i Bryssel för ett par veckor sedan och hade förmånen att träffa ett antal europaparlamentariker från olika politiska läger. Samtliga beskrev vikten av kontakter med olika lobbygrupper.

– Hur skulle vi annars kunna skaffa oss kunskap? sa de och beskrev målande sina arbetsdagar med slottider för möten med lobbyister i olika sakfrågor.

Om någon politiker skulle bygga ett resonemang eller en motion på Annika Elias resonemang på SvD´s Brännpunkt idag när det gäller ledarskapet i de svenska skolorna, så är väl det okej. Så länge den politikern verkligen själv står för uppfattningen, tar på sig ansvaret för sin uppfattning och inte på något sätt kan anses vara ”köpt” av någon. Men korruption är något helt annat, som dessutom är ordentligt lagreglerat.

Jag förutsätter att våra makthavare tar intryck av och hämtar kunskap hos engagerade och kunniga expertorganisationer. Tvärt emot Maria Crofts analys i DN med den fåniga rubriken ”Det som i skolan kallas fusk är okej i riksdagen”, så ser jag det som demokratiskt viktigt att medborgare kan bilda organisationer för att plocka fram material, kunskap och argument för att påverka samhällets utveckling. Bara i Sverige görs detta till något fult.

Tomas Oskarsson

Ett av Ledarnas seminarier i Almedalen i somras handlade om det politiska ledarskapet. Jag påmindes om det imorse när jag satt på cykeln och lyssnade på radio. P1 berättade då om att halterna av det sedan sjuttiotalet förbjudna ämnet PCB nu åter igen ökar i luften på Arktis! Det är tydligen så att gammal PCB nu lösgörs ur smältande tundror och glaciärer. Det som göms i snö kommer upp i tö.

Det här exemplet pekar på vilka enorma krav det kommer att ställas på det politiska ledarskapet från och med nu. Vi är i stort behov av ett skickligt och modigt politiskt ledarskap på alla plan – globalt, nationellt, regionalt och lokalt. Det kommer att bli stora påfrestningar på det politiska ledarskapet när detta inte ska leda sina väljare utan deras barnbarn.

Dessutom ställs allt större krav på våra chefer som ska arbeta i denna verklighet med delvis nya verktyg och mål. Att ta sig bort från ett kortsiktigt till ett hållbart tänkande kommer att ställa krav på stor skicklighet i ledarskapet. Det kräver ett ledarskap som tar långsiktig vinst och hållbarhet för självklart. Ett ledarskap som opererar med nya kompletterade instrument för att följa upp och mäta framgång. Ett ledarskap som överlappar mellan generationer och tar ansvar in i kommande ledares vardag. Ett ledarskap som leder för framtiden.

I Ledarnas förbundspolitiska plattform, ”Idé och framtid”, konstateras att ”ingen chef är idag opåverkad av de utmaningar som uppstår i ansvaret för en hållbar framtid.” Därför kommer Ledarna att ”utveckla kunskap för att stödja chefer och skapa förutsättningar för dem att agera för en socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbar utveckling.”

Kanske är det detta Ledarnas seminarier i Almedalen kommer att handla om i sommar? Du kommer väl och lyssnar?

Tomas Oskarsson

tomas.oskarsson@ledarna.se

I Dagens Nyheter uttrycker den nyblivna arbetsmarknadsministern Hillevi Engström att hon anser att vi är arbetare allihop och att exempelvis polisen ”är ett riktigt arbetaryrke, fast det klassificeras som tjänsteman.” Intervjuande Cecilia Jacobsson hänger på med en spekulation om att det kanske vore något att ta upp med LO och TCO.

Lite historielöst av dem bägge kan man först tycka, men tänker man efter så inser man att de har träffat mitt i prick.

När tjänstemannaorganisationerna bildades en gång runt 1900-talets början så var det för att man som tjänsteman inte ansågs passa in i arbetarnas föreningar och avtal. Man ansågs vara arbetsgivarens förlängda arm och att man därför hade en särställning.

Denna särställning hos tjänstemännen finns inte kvar idag. Att med det som grund dela på arbetare och tjänstemän och sortera dem i olika kollektivavtal och i olika organisationer blir idag ganska obegripligt. Fråga vilken nybakad student som helst.

De som idag har en särställning i partsförhållandet är cheferna. Övriga anställda skulle mycket väl kunna gå på samma ”medarbetaravtal”. Två avtalslösningar på arbetsmarknaden är fullt tillräckligt även i framtiden, men då inte längre sorterat på arbetare och tjänstemän. Utan på medarbetare och chefer. Hillevi och Cecilia är något på spåret. Chefernas unika särställning gör att de är de nya tjänstemännen.

Tomas Oskarsson

Eftervalsdebatten kommer att föra med sig många nyttiga diskussioner. En av dem kan man läsa i dagens DN. På DN Debatt skriver den tidigare TCO-anställde Ulf Överberg att ”LO och TCO måste kapa de politiska banden till S”. Den här diskussionen poppar upp lite då och då. Senast strax innan valet på SvD brännpunkt.

Det som är intressant denna gång är dels att frågan inte väcks av Timbro eller Svenskt Näringsliv utan av en före detta TCO-medarbetare, och dels att TCO dras in i diskussionen trots att det inte finns några formella bindningar mellan TCO och det Socialdemokratiska partiet.

De här bindningarna, formella eller ej, tjänade säker sitt syfte för både fackföreningarna och S under stora delar av nittonhundratalet. Men i takt med att människors utbildningsnivå ökar och deras syn på samhället och på hur de vill leva sina liv utvecklas, måste vi söka nya lösningar.

Kopplingen mellan fackliga organisationer och enskilda partier (eller för den delen som i till exempel Holland – kyrkor) och den sammanblandning av personer och roller som det leder till, är gamla kvarlevor som riskerar att skymma sikten för den nödvändiga diskussionen om sakfrågorna. Konstruktiviteten skulle tjäna på att inte skymmas av ett samarbete som bara misstänkliggör syftena.

Dessutom är min uppfattning att alla inblandade – både fack och partier – förlorar på sammanblandningen i ett modernt och utvecklat samhälle med självständiga utbildade individer.

Tomas

Dagen efter att jag skrivit detta blogginlägg får jag klart för mig att Ulf Överberg inte alls bara är f d TCO-anställd, utan numera arbetar som näringspolitisk chef på Vårdföretagarna som är medlem i Svenskt Näringsliv. Därmed försvinner naturligtvis en del av relevansen i det han talar om, och större delen av poängen i min blogg. Tråkigt. För sakfrågan skulle må bra av en öppen och obunden debatt.

Tomas