Varva ner! Jo, det är lätt att säga men kanske ett större behov än vi vill fatta. ”70-talisterna är på väg mot en hälsokatastrof!” Det säger Tomas Danielsson, konsult i stresshantering, i en intressant artikel i GP.

”Vi går på för högt varvtal i hela samhället”, säger han. ”Om vi inte gör något åt det snarast, så riskerar en hel generation att drabbas av ohälsa om några år. Varje vecka träffar jag 37-åringar som brister i gråt bara jag frågar dem hur de mår.”

Hans ord till chefer är: ”I dag agerar vi ensamma därför att vi är konkurrensrädda. Det är en rädsla arbetsgivare och chefer måste arbeta emot, inte uppmuntra. Rädda människor levererar, men bara kortsiktigt och till en viss gräns.”

Ledarna har precis gått ut med färska siffror om hur Sveriges chefer ser livet som chef. Det finns ett fåtal saker som alla 500 000 chefer är mer överens om än något annat: Vi jobbar för mycket. Det skriver Dagens Industri med fler medier om idag och refererar till våra siffror.

Sju av tio chefer jobbar regelbundet 6-dagarsvecka. Månad efter månad. År efter år.

”Om man jobbar sex dagar i veckan så kan man fundera över hur man får ihop det med familj och fritid. Det är svårt att få hållbara chefer om de jobbar så mycket över en längre tidsperiod”, säger Johan Frisö, ledarskapkonsult på Ledarna, till Dagens Industri.

För att inte tala om hur vi får hållbara medarbetare. Chefer är förebilder på arbetsplatsen. Det måste börja med cheferna.

Risken är inte bara ohälsa. Så som chefsrollen är präglad av äldre generationer vill yngre inte längre ställa upp på. I en undersökning som talangnätverket Nova Networks genomfört bland toppstudenter från landets universitet är det bara 31 procent som ser en tjänst som hög chef som en drivkraft i karriären. Över hälften av dem anser att en bra balans i livet är en viktigare drivkraft.

Jag tror vi ska vara glada över de yngres krav på balans i livet. De verkar ha en sundare inställning än vi andra. Det måste gå att förena ett intressant yrkesliv i ledande ställning med ett sunt och givande privatliv. 

Monica Berling

Läser i DN att allt fler vill att kungen abdikerar till förmån för kronprinsessan Victoria. Oavsett man är rojalist eller ej är detta en lysande idé! Även en och annan republikan skulle kunna blidkas.

I senaste riksdagsvalet visade svenskarna skepsis till en kvinnlig statsminister. Personligen anser jag att det faktum att Socialdemokraterna kandiderade med en kvinna som statsministerkandidat är ett av skälen till deras misslyckande.

Nu har kungen chansen att göra en samhällsinsats. Genom att släppa fram sin dotter, en ung kvinna som lyckats vinna folkets hjärta, och låta henne bli landets statschef kan vi få en viktig förebild för en modern chef. På så sätt kan vi träna oss på att se en kvinna på en hög chefstjänst. Och vänja oss vid att så kan en chef också se ut. Utan kvotering kan vi bryta mark på denna djupfrusna tundra.

Alla delar inte min syn på att det är dags för kungen att lämna över. Det är gulligt att höra hur intervjuade i DN:s reportage tycker att Victoria bör få ha sitt äktenskap och barnafödande i fred några år till innan hon kliver upp på tronen. Hon ska inte behöva ha ytterligare en arbetsbörda utöver att vara förälder.

Förebild för unga

Även där kan kungen göra en samhällsinsats. Unga människor i Sverige idag vill inte bli chefer. Inte ens de smartaste hjärnor som vi utbildar vid landets universitet är särskilt sugna på en chefsroll. De vill ha både ett aktivt yrkesliv och ett aktivt privatliv. Och de ser inte att det går att få i en chefskarriär. Så som den är utformad av 40-talister och har ärvts av oss 60-talister.

Att vara chef är ett yrke. Vad är det som säger att i just det yrket behöver man jobba mer än en normal arbetsvecka? Det finns i princip en enda sak som alla Sveriges chefer är överens om: att jobba mindre.

Så, Hans Majestät Konungen, s’il vous plaît: låt Victoria kliva upp på tronen och ge henne rimliga förutsättningar att både sköta jobbet som statschef och ha ett privatliv. Och bli en moderniserad förebild för hur en chef kan se ut och arbeta. Konungen har ju förståelse för betydelsen av ett ungt ledarskap genom sin stiftelse.

För Sverige i tiden.

Monica Berling

Vi måste lyckas integrera unga invandrare och etniska svenskar som idag står utanför arbetsmarknaden skriver Anders Carlberg (FP) på GP Debatt idag. Inte minst om vi ska klara av att försörja arbetsmarknaden med tillräcklig arbetskraft. Enligt Arbetsförmedlingens hisnande rapport om effekterna av generationsväxlingen kommer vi behöva dammsuga marknaden på arbetskraft.  

Den senaste tiden har debatten handlat en hel del om en av arbetsmarknadens största utmaningar: den demografiska jordbävningen. Några kallar ordvalet en överdrift. Andra menar att jordbävning bara är förnamnet på den stundande arbetskraftsbrist som hela västvärlden står inför. När rekordgenerationen 40-talisterna lämnat arbetsmarknaden alltså.

Svenskt Näringsliv bidrog i debatten genom att ordna en intressant konferens på temat kompetensförsörjning. Näringslivet har ju redan börjat känna av att det inte kan växa eftersom specifik kompetens i vissa fall saknas.

Det som förvånade oss från Ledarna mest var nog att inte ett ord sades om chefer och ledarskap. Eller i samhällsdebatten heller för den delen.

Om kompetent arbetskraft är den trånga sektorn för tillväxt och välfärd de kommande decennierna, då spår jag en lysande framtid för landets chefer och ledarskapets betydelse.

För vem, om inte chefen, ska annars vårda, utveckla och motivera verksamhetens mest kritiska tillgång; medarbetarna?

Vem ska fördomsfritt hitta talangerna i rekryteringen av nya medarbetare?

Och hur ska chefer lyckas om de inte får möjlighet att leda på ett sådant sätt att potentialen i var och en av medarbetarna tas till vara?

Förutsatt att vi lyckas hitta lämpliga kandidater till de vakanta chefsjobben förstås.

Monica Berling

”För mig är det lite av en gåta. Vi ser en entydig utveckling där det går allt bättre för tjejer i den svenska skolan, där vi snarare har att fundera över hur det egentligen går för killarna. Tjejerna kommer in på högskolor och universitet med fantastiska betyg och stora kunskaper. Var på vägen förändras detta så att det sedan blir manlig dominans i den privata sektorn?”

Så säger statsministern i Dagens Industri idag. Detta apropå hans utspel i Svenska Dagbladet igår om att införa sänkta arbetsgivaravgifter för företag som strävar efter att bli mer jämställda.

Både Svenskt Näringsliv och Företagarna sågar förslaget. De vill hellre prata sänkta arbetsgivaravgifter generellt för alla företag.

Jag har ingen uppfattning om i vilken utsträckning just denna idé bättre än andra skulle kunna bidra till att ställa till rätta det faktum (som Moderaterna uttrycker saken) att kvinnor fortfarande tjänar, äger och bestämmer mindre än män.

Men jag förvånas över att två tunga organisationer som företräder det privata näringslivet envisas med att inte vilja se problemet. Och inte vilja bidra till konstruktiva förslag på lösningar.

För det finns ju gott om näringslivsrepresentanter som mer än tydligt ser problemets allvar. Som till och med ställer sig bakom förslaget om lagstiftad könskvotering eftersom de tröttnat på att så lite händer. Liksom politiker som i sittande ställning också äger makten att lagstifta om åtgärder för att komma till rätta med problemet. Om inte näringslivet väljer att förekomma med åtgärder alltså.

Medan världens mest jämställda land håller på att bli förbisprunget så envisas två tunga organisationer som företräder det privata näringslivet att blint vända bort blicken.

Tänk om vi i efterhand kommer att konstatera att det var just det beteendet som ledde till att politikerna tvingade fram jämställda företag via lagstiftning. Istället för att företagen valde att ta itu med problemet av egen fri vilja och av insikt om att mångfald i alla former gynnar vinstintresset.   

Monica Berling

NB Det kan i sammanhanget vara värt att notera att det bland västvärldens politiker just nu pågår långtgående diskussioner om könskvotering. I oktober 2010 hade 13 länder infört eller föreslagit kvotering till styrelser.  Enligt Center for Corporate Diversity i Norge.

Chefsbloggen i all ära, men idag var det via Almegas mikroblogg på Twitter jag hittade ett guldkorn. Jag häpnar, för det är ett sällsynt ämne i media, men faktum är att SVT Rapport igår rapporterade om vad folk tycker om lönebildning. Få tror att facket kan hjälpa till att höja lönen, är rubriken i Rapport som hänvisar till en undersökning om människors syn på lön.

Det är inte en dag för tidigt att få igång debatten om detta. Ledarna har varit övertygade om att människor vill och kan ta ansvar för sin egen löneutveckling i 17 år nu. Men vad hjälper det när normen på arbetsmarknaden tillåts vara att centrala fackliga organisationer och deras motparter i form av arbetsgivarorganisationer ska komma överens om lönen högt över människors huvuden.

Ledarnas förverkligade idéer må ha varit avantgardistiska. Men i ett land som räknas som världens mest individualiserade, där människor varje dag anses bemyndigade att fatta beslut om allt från skolgång, pensionslösningar till vårdmetoder känns det inte längre som att det är Ledarnas syn på lön som ligger före sin tid. Snarare lönebildningen som släpar hopplöst efter.

Rör inte min lönebildning. Vi vill sköta den själva. Dags att modernisera lönebildningen nu!

Monica Berling

Jag började nästan gråta när jag skulle läsa upp det här för pappa, säger min tonåriga dotter till mig vid middagsbordet apropå vårt samtal om att se filmen Tusen gånger starkare som väckt liv i jämställdhetsdebatten de senaste dagarna.

Jag studsade till för det är inte ofta jag hör sådana ord ur min dotters mun. Hon berättade om en sekvens ur boken som ligger till grund för filmen. En skolklass spelar brännboll och det är en av tjejernas tur att slå. Precis när hon greppat slagträet och gör sig beredd att slå hör hon en pappas röst ropa ”gå fram – det här blir inte ett långt slag”. Moloken går hon därifrån efter att ha missat på alla tre försöken. Nästa person att slå är en pojke. Denna gång ropar en mansröst ”gå bakåt – nu kommer ett långt slag”.

Jag minns det som det var igår (det är 35 år sen). Det var precis därför jag, liksom min dotter idag, hatade brännboll. Och jag hade inte ens särskilt dåliga förutsättningar för brännboll och idrott, elitgymnast som jag var…..

Så vad har det här med ledarskap och chefer att göra? Massor! För vad är en lärare om inte en ledare för sin klass. Kanske inte en chef i formell ordning men väl en ledare för våra barn och ungdomar. En ledare vars värderingar påverkar morgondagens vuxna.

Men att skolan har goda ledare handlar inte bara om värderingar. Liksom i arbetslivet handlar det också om resultat. Svårt att bevisa men ibland kan man skönja tecken. Som när SKL kommenterar i Svenska Dagbladet idag varför just Lomma i Skåne, Danderyd i Stockholm och Tranemo i Västra Götaland har gymnasieskolor med elever som klarar sig allra bäst i landet. Så olika och ändå något gemensamt.

Sannolikt ett gott ledarskap, enligt Håkan Sörman på SKL:

– När vi tidigare analyserat grundskolorna såg vi att det var de kommuner som jobbade systematiskt med uppföljning av eleverna, ställde krav på alla elever och hade goda relationer mellan olika personalgrupper och politiker som lyckades bäst.

Jag har bloggat om det förut men det tål att upprepas: Bra chefer gör skillnad i alla sammanhang. Inse betydelsen av ett bra ledarskap, från utbildningsdepartementet hela vägen till skolledning, rektorer, lärare, elever och föräldrar! En rektor som leder påverkar hela skolan. En bra lärare blir en förebild resten av livet.

Monica Berling

En ny regering är på plats och vi kan konstatera att arbetslinjen kvarstår. På en punkt är den förstärkt genom att integrationsfrågorna får flytta in i arbetsmarknadsdepartementet. Det kan jag hålla med Sanna Rayman om är positivt. Och det applåderar vi på Ledarna för ska Sverige klara generationsväxlingen, inte minst bland cheferna, så måste vi bättre klara av att ta tillvara kompetens bland invandrargrupperna. Andelen chefer med utländsk bakgrund är pinsamt liten. Ledarna uppskattar den till några få procent av de 500 000 personer som idag har någon form av chefstjänst. Att jämföra med att ca 14 procent av befolkningen är födda utomlands.

På en annan punkt innebär den nya regeringssammansättningen tvärtom ett bakslag. Det gäller jämställdheten som flyttar in i utbildningsdepartementet. Folkpartisten Nyamko Sabuni behåller ministerposten för jämställdhetsfrågorna men får en försvagad ställning när hon släpper integrationspolitiken och blir underställd utbildningsministern. Sverige har de senaste åren halkat ned i jämställdhetsligan i världen. Andelen kvinnliga chefer ökar inte – står och stampar kring 20 procent. Staten har visat sig föregå med gott exempel och har idag en jämn könsfördelning på de statliga toppositionerna. Men näringslivet låter sig inte inspireras. Svenskt Näringsliv anser jämställdhet på chefsnivå vara en fråga som löses helt naturligt.

”Kvinnor äger mindre, styr mindre och tjänar mindre”, förklarade den moderate förre arbetsmarknadsministern Sven-Otto Littorin innan han avgick och krävde könskvotering till börsbolagens styrelser.

Låt vara att jämställdhet också behöver genomsyra de unga genom skolans värderingar. Men det är knappast bland de unga som ojämställdheten är som störst. Och det är inte genom att fokusera på skolan som vi snabbast möjligt kan se en förändring i hur makten och chefskompetensen får lov att se ut.

Då får vi istället sätta vårt hopp till nye arbetsmarknadsministern Hillevi Engström (M) som på Ledarnas seminarium om jämställt ledarskap i Almedalen i somras var tydlig med att lagstiftning kan bli aktuellt om inte näringslivet självt kommer till rätta med det ojämställda ledarskapet.

Monica Berling

Jag erkänner: jag saknar humor. I alla fall lyckas jag inte se det humoristiska i det som DN idag publicerar om ”16 typer av chefer – och vad de säger till psykologen”. Må vara att författarna till boken med samma titel, psykologduon Mattias Lundberg och Anders Wahlberg, har mött många chefer med problem. Men framförallt vill jag gratulera dem till ett uppslag i DN som ger god publicitet i försäljningen av deras bok.

Tidningen Chef har självklart också skrivit om boken men då på ett mer nyanserat sätt. Det som DN inte tar med är till exempel att samma duo skrivit ”15 typer av kvinnor – och vad de säger till psykologen” och ”17 typer av män – och vad de säger till psykologen”.

Det är mycket positivt att människor, oavsett yrke eller livssituation, väljer att ta hjälp av psykologin för att utvecklas som människor. Chefer går varken mer eller mindre till psykologen än andra.  

I högerspalten av samma uppslag kan man läsa Gunilla Ahréns svar på en fråga från en läsare som har problem med en chef som sägs vara ”stoppkloss och psykopat”.

Det är lätt att få intrycket att chefer är en grupp människor som vi vanliga arbetstagare ska akta oss för. Det är ett alltför populistiskt grepp för en prestigetidning som DN. Var åttonde anställd i Sverige är chef. Att vara chef är visserligen en nyckelroll och en ansvarskrävande roll. Men chefer är som de flesta människor.

Hela uppslaget speglar en förlegad syn på chefskap och visar mycket tydligt att vi behöver en mer konstruktiv och nyanserad diskussion om chef- och ledarskap i Sverige. Brukspatronen är faktiskt död sedan länge. Läs hellre Klara Adolphsons bok ”Chef kan du vara själv” så framträder ett chefskap i takt med tiden.    

Monica Berling

PS Apropå att vara i takt med tiden; Klara Adolphson är född 1975 

Ekot rapporterar idag om att det råder skriande brist på domare. Orsaken är den pågående generationsväxlingen. Färska siffror från Arbetsförmedlingen visar ett gryende tecken på motsvarande brister i andra välfärdsyrken, till exempel bland rektorer. Sverige har fläckvis arbetskraftsbrist. Fläckarna riskerar att bli allvarligt stora om vi inte tar tag i dem.

På DN Debatt idag diskuterar tankesmedjan Global utmaning vikten av att förbättra integrationen så att vi kan ta emot fler invandrare och rädda välfärden. Kanske kan vi äntligen få våra politiker att ta i dessa frågor. Och få igång samhällsdebatten.

I förra veckan bloggade pr-konsulten Sven Wennerström om att de mest etablerade politikerna duckat för att ta i både invandringsfrågan och utmaningarna runt generationsväxlingen och demografi. Det är alltför obehagliga sanningar att servera i valtider. Högre pensionsålder, högre skatter, nedskärningar och ökad invandring är några av de nödvändiga åtgärder som de stora partierna sannolikt har duckat för av rädsla för felriktade valvindar.

Så, valet är över, kan vi börja prata allvar nu? Det är bråttom.

Sverige behöver chefer. Vi är ett litet land som trots en liten befolkning lyckats väldigt väl. Vi har ovanligt många världsledande företag som nått sin framgång inte minst tack vare ett bra ledarskap. Sverige ska fortsätta ha bra chefer. För det krävs att vi lyckas ersätta den stora chefsgeneration som just nu går i pension. Totalt ska 200 000 chefer över en 10-årsperiod ersättas.

Hur ska de ersättas?  Ska vi fortsätta envisas med att en chef är vit, medelålders, hårt arbetande, heterosexuell och man?

Nej, det är dags att göra upp med myten om hur chefskompetens ser ut. För att rekrytera de bästa cheferna och ledarna behöver vi utgå från hela befolkningen. Inte valda delar av den. Unga, kvinnor, personer med utländsk bakgrund, personer med funktionshinder och fler. Sverige har exempelvis en uselt låg andel chefer med utländsk bakgrund och har halkat efter i världsligan när det gäller ett jämställt ledarskap.

Generationsväxlingen är inte bara ett hot utan innebär också möjligheter. När krisen blir tillräckligt djup blir förändringskraften starkare. För att ersätta nyckelspelare som domare, chefer och rektorer behöver vi rekrytera med mindre fördomsfulla definitioner av kompetens. Men det är också läge att se över attraktionskraften i chefsyrket. Mycket talar för att de grupper ur befolkningen som vi behöver rekrytera ifrån inte ställer upp på de chefsvillkor som 40-talisterna har definierat. Långa arbetsdagar, hård konstant belastning, stora personalgrupper och behov av markservice hemma.

Att vara chef är både roligt och utmanande. Utmaningarna kommer alltid att finnas men för det behöver vi inte leva kvar i svunna tiders syn på chefskap. Det är dags nu. Utan chefer stannar Sverige.

Monica Berling

”Du behöver inte släcka någon annans låga för att din egen ska lysa starkare”.

Så avslutas en högintressant artikel på DN Insidan om avundsjuka med kvinnliga förtecken. Ett ämne som den intervjuade psykologen och psykoterapeuten Marta Cullberg Weston kopplar till en rad chefsfrågor som jämställdhet, lönesättning och mobbning. Jag kan inte låta bli att reflektera över några av hennes slutsatser.

”Omorganisationer kan ställa till förfärligt mycket elände. Genom att de skärper konkurrensen och utsätter människor för osäkerhet aktiverar de avunden och utlöser destruktiva mönster. Som kan leda till isolering, intriger, mobbning och förtalskampanjer. Och den individuella lönesättningen är en formidabel grogrund för avund.”

Visst, omorganisationer är aldrig en lätt sak och här sätts chefskap och ledarskap på hårda prov. Men när det gäller lönesättningen går det faktiskt att hävda raka motsatsen.

Om individuell lönesättning görs på ett klokt och genomtänkt sätt är den en grund för att människor upplever större rättvisa och erkännande.

Fördom att den starke vinner

Det är intressant att notera hur viktig lönens storlek är för de flesta människor samtidigt som vi ytterst sällan vi pratar om själva processen för hur löner sätts. När sätts lönen? Vem sätter den? Vem tillåts påverka lönens storlek? Vilka kriterier gäller för att få en högre lön?

Att få feedback och erkännande på jobbet är jätteviktigt. Träffade stressforskaren Gabriel Oxenstierna vid Stockholms universitet i veckan och han har till och med identifierat erkännande som en av de faktorer som är viktigast för oss för att må bra på jobbet. Jag vill hävda att det på liknande sätt är minst lika viktigt hur det går till när lönen sätts som dess storlek.

På Ledarna har vi långa och goda erfarenheter av individuell lönebildning. Visserligen är våra medlemmar chefer men det finns egentligen inget som hindrar att andra medarbetare än chefer lönesätts på samma sätt.

Tvärtom! Den vanligaste missuppfattningen när det gäller individuell lönebildning är att modellen gynnar de starka och de som kan tala för sig. Som chefer. Kvinnor exempelvis, menar många fördomsfullt skulle missgynnas. Vi ser att det i praktiken är det omvända. Istället för att sakna spelregler för löneprocessen lokalt på arbetsplatsen blir det med Ledarnas modell tydligt vad som gäller. Istället för att individen ska fundera ut ett sätta att förhandla sig till en högre lön kan lönesamtalet bli en konstruktiv dialog där inte förhandlingsskicklighet belönas utan individens faktiska resultat. Resultat som chef och medarbetare i förväg kommit överens om i utvecklingssamtalet och som leder till framgång för verksamheten.

Stöd för mer objektiva löner

Den som kan påverka sin egen arbetssituation och utveckling mår oftast bättre och gör ett bättre jobb. I dialog tar chefen och medarbetaren upp frågor på ett tidigt stadium – innan de har blivit ett problem. Chefen ska kunna förklara kriterierna för lönesättningen så att varje medarbetare vet vad som krävs för att påverka den egna lönen. Öppenhet och tydlighet om hur företaget arbetar med lönesättning är en framgångsfaktor.

Men tyvärr är det sällan som det här synsättet på lönesättning får råda för alla medarbetare. Chefer vill inte släcka någon medarbetares låga. Tvärtom! Konkurrenskraft handlar om att allas låga brinner så starkt som möjligt. Med tydliga spelregler blir alla tryggare och säkrare på sin plats i organisationen. Då behöver individuell lönesättning inte alls vara en grogrund för orättvisa, missnöje och avund. Utan ett viktigt verktyg för chefer att sätta mer objektivt grundade löner. Och en plattform för positiv kraft framåt.

Monica Berling