I SvD kan man läsa att Unionens chefstidning Position har låtit Novus genomföra en undersökning kring chefer och möteskultur. Till min bestörtning anser bara hälften av cheferna att de flesta möten är meningsfulla och effektiva. Lika många anger att mötena saknar syfte och mål.

Men ta tag i det då! Du är ju en del av mötet. Vi vet att många chefer upplever att de inte hinner med allt de vill och ofta är det personalrelaterade frågor som får stryka på foten. Hur kan samtidigt så många chefer med öppna ögon kasta bort dyrbar tid de skulle kunna ägna åt annat?

Jag vägrar att betrakta chefer som viljelösa marionetter. Som chef har du ett eget ansvar och sannolikt hyggliga möjligheter att ställa vissa krav på de möten du deltar i. Det borde inte vara särskilt komplicerat.

När du blir kallad till ett möte med otydligt syfte, ställ följande frågor till den som sammankallar:

1. Vad är syftet med mötet?
2. Vad är agendan för mötet?
3. Vad är det för typ av möte (arbetsmöte, planering, information, beslutsmöte etc.)
4. Vad förväntas just du bidra med (kanske är någon av dina medarbetare mer lämpad att delta?)

 Var ihärdig så finns det goda möjligheter att möteskulturen förändras till det bättre.

 Vad tror du det beror på att så många accepterar meningslösa möten?

Chefer ska vara experter inom och ha erfarenhet av organisationens kärnverksamhet för att företagen ska prestera goda resultat (såsom läkare, mekaniker etc). Att ”enbart” vara skicklig chef och ledare är inte tillräckligt. Detta slår nu en grupp brittiska forskare fast.

Vi på Ledarna menar att ledarskap är en profession i sig. En profession som ständigt kräver utveckling och träning som vilket yrke som helst. Oavsett vilken verksamhet du är satt att leda är det självklart att du behöver grundläggande kunskap och förståelse för kärnverksamheten för att kunna ta rätt beslut och leda verksamheten framåt. Men att hävda att chefen, oavsett verksamhet, också bör vara expert tycker jag är ett förenklat resonemang.

I kunskapsintensiva organisationer och företag, som är bemannade med specialiser med olika inriktning, är det knappast rimligt att chefen är den mest erfarne och kunnige. Chefens roll är snarare att skapa förutsättningar för att medarbetarnas kunskaper ska tas tillvara och gynna verksamheten.  Det i sig kräver andra förmågor än ämnesexpertens.  Å andra sidan är det ofta lättare för expertchefen att uppfattas som trovärdig, åtminstone inom vissa yrkesgrupper.

I företag som ägnar sig åt verksamhet som är mindre komplex och mindre kunskapsintensiv är jag helt övertygad om att det ”räcker” att vara en skicklig ledare. I det lägger jag naturligtvis förmågan att förstå verksamheten, dess processer, kultur och omvärld.

Att i en och samma person hitta både experten och den skickliga ledaren är naturligtvis en fullträff, under förutsättning att han eller hon förstått sin nya roll och är villig att lämna expertfunktionen bakom sig.

I mitt yrkesliv har jag sett exempel på hur duktiga specialister ”belönats” genom att bli utsedda till chefer med förödande resultat. Både för dem själva och för verksamheten. Att tro att det med någon sorts gudomlig automatik skapas goda chefer och ledare på detta sätt är minst sagt naivt.

Om du måste välja: Är din chef i första hand expert eller ledare?

Var hemma i stan ett par dagar under semestern. I fastigheten mittemot min håller byggare på att sätta upp byggnadsställningar. De skramlar glatt från 07.00, viket är helt OK. De måste ju göra sitt jobb. Vad som däremot har varit otroligt störande och givit mig magont är att se hur dessa killar klänger upp och ner längs ställningarna utan säkerhetslinor. Jodå, säkerhetsselarna har dinglat helt synligt på våning 2, när det själv jobbat på våning 5.

Varje olycka i byggbranschen är ett misslyckande. Både Sveriges byggindustrier och byggcheferna inom Ledarna har sedan länge arbetat för nollvision när det gäller dödsolyckor. Men vems är ansvaret egentligen när all säkerhetsutrustning finns tillgänglig, och vad är det som gör att enskilda individer riskerar sina liv högt över marken?

Tredje dagen stod jag inte ut längre. Dags att göra sin medborgerliga plikt? Nåväl, jag ringde till arbetsmiljöverket. Blev kopplad till en inspektör som var i tjänst. Han konstaterade helt syniskt att jovisst, så här gör de hela tiden. Dessutom är det just nu semestertider….

Han fick i alla fall adressen, men det är knappast troligt att de rycker ut. Nåväl, jag har i alla fall stillat mitt samvete, men det är en väldigt klen tröst om någon av killarna faktiskt tar ett snedsteg och faller fem våningar rätt ner i asfalten.

Själv har jag aldrig jobbat inom byggsvängen, men jag kan inte låta bli att undra vad det är som gör att man låter bli att nyttja tillgänglig säkerhetsutrustning. Är säkerhetslinor så pass hindrande att man väljer att riskera livet för att få jobbet gjort?

Nu är jag åter i stugan på landet och slipper se dessa halsbrytande akrobatiska övningar utan skyddsnät.

I Veckans Affärer kan man läsa att var tredje toppchef är i riskzonen att drabbas av utmattningssyndrom (utbrändhet). Kraven i jobbet har ökat, de arbetar betydligt mer än en ”normal” arbetsvecka och är nästan alltid tillgängliga, oavsett om de är lediga eller inte. Det här leder inte helt oväntat till att många av dem har skuldkänslor för att de inte hinner med sin familj.

Resultaten av undersökningen är inte särskilt överraskande för oss på Ledarna. Chefer på alla nivåer vittnar om ungefär samma upplevelser, även om det är i toppen man arbetar flest timmar.

Det får mig åter att fundera över om det över huvud taget är möjligt att vara chef och samtidigt lyckas med den omtalade balansen i livet. Mot bakgrund av att vi behöver arbeta allt längre i kombination med att det är allt svårare att rekrytera chefer så tror jag dessvärre inte att vi har något val.

Chefer måste få vettiga uppdrag och förutsättningar för dessa för att vara hållbara hela yrkeslivet. Chefer är dessutom förebilder och i högsta grad normgivare för vad som gäller i företag och förvaltningar med avseende på hur och när man arbetar.

Nu är det naturligtvis fler än chefer som har tuffa krav, jobbar för mycket och nosar på den berömda ”väggen”. En klen tröst i sammanhanget är dock att de som drabbas av utmattningssyndrom är de utomordentligt begåvade och duktiga människorna, enligt överläkare Kristina Glise vid Institutet för stressmedicin.

Nåväl, nu ska i alla fall jag ha semester och vara åtminstone nästan helt ledig.

Ha en härlig sommar!

För en tid sedan höll jag ett seminarium för en grupp ekonomichefer på temat Hållbara chefer. Vi kom att tala om synen på chefskap och hur de som chefer själva presenterar sig i olika sociala sammanhang. Vi har ju en vana här i Sverige att ganska tidigt i ett samtal fråga: Vad jobbar du med?

Det visade sig att de flesta i gruppen inte alls presenterar sig som ekonomichefer utan väljer att i lite mer svepande ordalag säga något i stil med att ”jag jobbar med ekonomi”.

­– Varför, undrade jag naturligtvis. Är ni inte stolta över att vara chefer?

Jodå, det var de, men förklarade sitt agerande med hänvisning till Jante.

I Ledarnas chefsbarometer 2010 uppgav 9 av 10 chefer att de är stolta över sitt yrke och att de gärna vill fortsätta som chefer. Jag hade velat fråga dem hur de presenterar sig när de får frågan vad de jobbar med.

Att vara chef är roligt, utmanande och ansvarsfullt och ett jobb att känna stolthet över. Jag hoppas att alla ni chefer därute sträcker på er lite extra och är stolta över det förtroende ni faktiskt fått.

Tala om att du är chef. På det sättet hjälper du till att nyansera bilden av chefen och visar att chefer kan se ut och agera på många olika sätt. Att de chefer på toppositioner som media avslöjar som giriga, drivna av maktbegär bara är en handfull individer av de 500 000 chefer som idag är verksamma i Sverige.

Vad svarar du på frågan: Vad jobbar du med?

Varför blir egentligen ledarskapet så svårt? Frågan ställs av Sara Lomberg i en krönika i dagens SvD Näringsliv. Kanske som reaktion på tidigare artiklar som visar att ”många är missnöjda med ledarskapet och cheferna i sin tur är stressade och känner sig otillräckliga”.

Huruvida ledarskap verkligen är så svårt beror nog helt på vem du frågar och inte minst vilka förutsättningar just den specifika chefen har. Det handlar både om chefens individuella förutsättningar (t.ex. lämplighet, kompetens, självinsikt, lust att leda) och kontextuella förutsättningar (t.ex. uppdrag, organisation, mandat, resurser).

Alla ute i arbetslivet tycker och tänker kring ledarskap. Antingen har du en chef  eller så är du själv i någon form av ledande position. Oavsett om du gillar din chef eller inte, så känner du säkert någon som kan berätta rysare om sin chefs tillkortakommanden. Men faktum är att det finns ett stort förtroende för den närmaste chefen. I Ledarnas chefsbarometer 2007 uppgav 9 av 10 yrkesverksamma att de har förtroende för sin chef.

Lomberg pekar på tre områden som hon menar kan vara en förklaring till vad som komplicerar ledarrollen. 1) Specialisten utnämns till chef, 2) chefers svårighet att delegera och 3) komplexitet i roll och omgivning.

Jag är benägen att skriva under på alla punkter. I många organisationer och företag är chefsvägen den enda karriärvägen. Även om jag tror att det sker i mindre omfattning idag än för ett antal år sedan, så händer det fortarande att den skickligaste specialisen blir ”belönad” genom att utses till chef. Dessvärre leder detta i många fall till att alla blir förlorare. Specialisten som känner sig obekväm i sin roll och helst vill syssla med det han kan bäst, medarbetarna som tycker att de fått en kass ledare och verksamheten som förr eller senare påverkas i negativ riktning. Det är hög tid att skapa alternativa karriärvägar för att fånga upp goda talanger, oavsett om de är chefsämnen eller ej.

Chefer som har svårt att delegera får det naturligtvis tufft att få tiden att räcka till. Ledarens främsta uppgift är att skapa resultat genom sina medarbetare. Men faktum är att många chefer saknar resurser och känner sig tvingade att själva gå in i den operativa verksamheten. En organisationskultur som kontrollerar och bestraffar kan vara ytterligare ett skäl att chefer i sin tur ser sig nödgade att själva hålla i och kontrollera uppgifter.

Den tredje punkt som Lomberg lyfter tror jag är det absolut viktigaste förklaringen till att chefsrollen ibland kan kännas övermäktig. Chefens utmaningar är betydligt mer komplicerade idag än för tio år sedan. En av Ledarnas absolut viktigaste uppgift är att arbeta för att chefer får rätt förutsättningar för att bli framgångsrika i sitt uppdrag och hållbara i arbetslivet. Med rimliga förutsättningar så är jag övertygad om att fler kan tänka sig ta sig an det otroligt roliga jobb som chefsyrket faktiskt ofta är.

Har du rimliga förutsättningar?

Står vi inför ett paradigmskifte när det gäller hur vi ser på och utövar ledarskap? Kräver den unga generationen helt nya typer av chefer och ledare? Vad innebär framtidens ledarskap?

Ja, det här är några frågor som ofta debatteras, även här hos oss på Ledarna. Jag och mina kollegor är inte alltid av samma uppfattning i dessa frågor.

Min uppfattning är att vi inte står inför något omvälvande, omskapande av chefer och ledare. Fick just en artikel i min hand som stöder detta resonemang som författats av Robert I. Sutton, Professor of Management Science and Engineering, Stanford. Han menar att goda ledare idag är ungefär desamma som för femtio år sedan.

Att behandla medarbetare med respekt, uppmuntra dem att vara delaktiga och komma med förslag och lyssna till dem är lika viktigt idag som då. Samma sak gäller förmågan att kunna sätta tydliga mål, ta beslut och ta ledningen.

Jag får ofta frågan om vad en bra chef och ledare är, senast imorse när jag medverkade i Studio 12. Det finns inget facit och det finns inga snabba trix och fix!  Du måste utgå från dig själv och vem du är som jag skrev om i ett tidigare blogginlägg.

Så också idag skriver jag under på att Suttons slutledning ovan fortfarande gäller och kommer att gälla åtminstone under min livstid.

Trevlig helg!

”Sveriges populäraste kurs i ledarutveckling saknar vetenskapligt stöd”

UGL (Utveckling Grupp och Ledare) är förmodligen den mest spridda ledarutvecklingen i Sverige. Kanske är du en av de tusentals chefer som genom åren under en intensiv vecka fått känna på grupputvecklingens olika faser och förhoppningsvis ökat förståelsen för din egen roll. Men vad har blivit effekten av detta i arbetslivet?

Ja, det är väl just den frågan som är central i den granskning som Renew Magazine genomfört. De menar att UGL saknar vetenskapligt stöd, till skillnad från Försvarshögskolan som lanserar UGL som en utbildning som baseras på forskning och vetenskap.

Jag menar att bägge parter har rätt, men att artikeln på webfinanser.se jämför äpplen och päron. Innehållet i UGL bygger på kunskaper som hämtats från grupp- och personlighetsforskning. Vad som däremot saknar vetenskaplig grund är väl just uppföljningen av UGL. Det vill säga, ger utbildningen någon effekt?

I Hållbara chefer (sid 18-19) har jag skrivit om just detta med effekt av chefsutveckling. Oavsett om du går UGL eller någon annan utveckling så är det avgörande att vara klar över vad som förväntas hända när insatsen är genomförd. Vad är det du och din arbetsgivare vill ha ut av den investering som utbildningsinsatsen faktiskt är?

Jag gick själv UGL för ett antal år sedan. Jag var nyfiken eftersom jag hört många vittna om omvälvande upplevelser. För min del var det kanske inte särskilt omvälvande, sannolikt på grund av att jag redan tidigare reflekterat en del och jobbat med mig själv. Så inte så många aha-upplevelser för egen del. Men visst är UGL på många sätt tankeväckande och lärorik, även om jag inte anser just UGL vara den allenarådande mest effektiva utvecklingsinsatsen för chefer.

Vår vision på Ledarna är att alla har en bra chef. Tänk om det vore så enkelt att alla chefer gick UGL så vore visionen uppnådd… Nej, så är det naturligtvis inte. UGL är en av många möjligheter, men vad som är rätt för just dig beror på vad det är du vill uppnå i ditt ledarskap.

Den gång du senast deltog i någon form av ledarutveckling så undrar jag om det var någon på ditt jobb som efterfrågade vad du hade lärt dig?

I mitt jobb följer jag skriverier och forskning om ledarskap. Ibland undrar jag om det verkligen tillför något, för i ärlighetens namn kan man bli kollrig för mindre. Det som sägs om ledarskap ena veckan, motsägs av någon annan veckan därpå.

Här följer några axplock från de senaste månaderna.

Ledarskap är ingenting för fullt friska. Den amerikanske psykiatern Nassir Ghaem hävdar att situationer av kris, tumult och kaos alltid kräver ledare som inte är fullt psykiskt normala. De bästa ledarna i sådana situationer är enligt Ghaemi bipolära personer. Hit hör bland andra Winston Churchill.

Mjukischefer lyckas bäst. Enligt en studie vid Handelshögskolan i Oslo är det chefer som curlar som också visar bäst verksamhetsresultat. Bård Kuvaas, professor i organisationspsykologi visar i sin studie att det är mjuka och tillmötesgående chefer – eller det han kallar curlingchefer – som ger bästa resultatet

Uppskattning från chefen ger lägre sjukfrånvaro.  Ingemar Åkerlind på akademin för hälsa och välfärd vid Mälardalens högskola har studerat ett antal kommuner. Hans studie visar att om de anställda upplever att de får uppskattning för sina prestationer, kan ta del i viktiga beslut och erbjuds kompetensutveckling är sjukfrånvaron lägre.

Ärligt ledarskap. Ingela Thylefors, forskare på psykologiska institutionen vid Göteborgs universitet, pekar på vikten av att kunna balansera sitt ledarskap mellan styrka och snällhet. För att förebygga konflikter på arbetsplatsen menar hon att chefen behöver vara ärlig och ge tydliga ramar för vad som gäller på jobbet.

Narcissisten. Enligt en forskningsstudie från universitetet i Amsterdam är den mest effektiva chefen den narcisstiska. Men detta gäller endast kortsiktigt. Det visar sig att den narcissistiska ledaren ofta tar dåliga beslut.

Fyra faktorer för bra ledarskap. Den amerikanske professorn i ledarskap och organisationspsykologi, Ronald E Riggio, har noterat fyra beteenden som återfinns hos effektiva chefer. Dessa är 1) en positiv attityd, 2) rättvisa, 3) äkthet och ärlighet och 4) god kommunikatör.

I slutändan är jag övertygad om att det bästa du som chef kan göra är att lita till din egen chefskompass. Låt dig bli inspireras eller provoceras av det du läser. Plocka russinen ur kakan, men lita till ditt eget omdöme. Ledarskap är något vi hela tiden behöver träna. Det betyder att pröva, utvärdera och justera. För min egen del har jag tre mantran som jag ständigt återkommer till när det gäller ett gott ledarskap, både för dig som chef, dina medarbetare och verksamheten.

God självkännedom, 2) tydlighet och 3) förmåga att verkligen se din medarbetare.

Se där! Nu gjorde jag det också. Sällade mig till alla tänkare och tyckare om vad som krävs för ett gott ledarskap.

Vad är ett gott ledarskap enligt din definition?

I Arbetarbladet hittar jag artikeln ”Ekonomin har ’knäckt’ ett tiotal chefer”.  Det handlar om landstingschefer som fått sparken eller hoppat av för att de inte klarat ekonomin eller inte orkat fortsätta spara.

Journalisten avslutar artikeln med att ställa frågan till landstingsdirektör Svante Lönnbark om han anser att pressen är rimlig. Han svarar att: ”Det är ett relativt begrepp. Ingen beordrar någon att bli verksamhetschef utan det är ett jobb man söker sig till”.

Känns lite som skyll dig själv om du är galen nog att hoppa på uppdraget. Vore det inte bättre om dessa chefers uppdrag istället vore realistiska att genomföra?

Den här bilden hjälper knappast till att attrahera chefer till offentlig sektor. Chefer som inte minst kommuner och landsting är i stort behov av.

I Ledarnas senaste chefsbarometer får vi tyvärr ytterligare belägg för att lockelsen att bli chef i offentlig sektor är låg. Var fjärde chef i offentlig sektor skulle hellre arbeta i privat sektor. Det omvända är däremot sällsynt – bara två procent av de privatanställda cheferna vill hellre ha en offentlig chefstjänst.

Jag tycker det är ledsamt, särskilt mot bakgrund av vilken oerhörd betydelse det har att vi har en väl fungerande verksamhet inom exempelvis vård och omsorg.

Mer glädjande är en rapport från SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) som tas upp i tidningen Vision. Här framgår att medarbetare inom kommuner och landsting är de mest engagerade på arbetsmarknaden. De anser att deras arbete är meningsfullt – och vem kan argumentera mot det?