Känner mig just nu provocerad av en debatt i DN som handlar om arbetsklimat och kultur inom stockhomspolisen. Polisfacket  lägger hela ansvaret i knät på cheferna men får ett  bra svar från Eva Sund, som mycket riktigt påpekar att det också finns ett ansvar hos medarbetare.

Dagen efter flimrade det förbi en twitter från tidningen Chef på samma tema, ”Dåligt ledarskap ger livrädda medarbetare”.

Jag är den första att erkänna att chefer har ett särskilt ansvar . I chefens uppdrag ingår att skapa förutsättningar för öppenhet och delaktighet. Ett gott och positivt arbetsklimat är i själva verket en förutsättning för effektivitet och framgång.

Men vi måste sluta  utmåla medarbetare som några stackars svaga offer som måste gömma sig bakom facket och inte vågar prata direkt med chefen. Jag tror helt enkelt inte på myten om att man på svenska arbetsplatser blir illa behandlad om man framför lugna och sakliga åsikter , och även kritik. När det gäller poliser blir det, som Eva Sund påpekar, extra fånigt. Om man däremot intrigerar, utövar ett informellt ledarskap och sätter fattade beslut ur spel, så kan det kanske blåsa lite snålt om öronen.

Det individuella ansvaret som åvilar varje människa är att stå för sina åsikter och visa civilkurage. Det har inget med positionen på jobbet att göra. På en arbetsplats är varje individ med och skapar arbetskulturen och ledarskap är en relation som bara kan utvecklas och fungera om båda parter deltar.

Jag skulle till och med vilja vända på Chefs twitter och säga ”Fega medarbetare ger dåliga chefer.”